Det är en mild vårdag i Vinterviken. En kvinna vilar benen på en solstol nära ångbåtsbryggan. En bit därifrån lunchar goda vänner i Wintervikens café och i dalens andra ände spelar folk padel och tränar vid utegymmet.
Det är svårt att föreställa sig den verklighet som rådde här runt förra sekelskiftet. Då kantade Nobels fabriksbyggnader stränderna i hela viken, tjock rök vällde ut ur höga skorstenar och ett nät av järnvägar gick kors och tvärs i området. De som jobbade här utförde ett hårt, smutsigt och farligt arbete.
– Udden mot Örnsberg kallades för Djävulsudden. Där skedde sluttillverkningen av dynamiten och ibland flög folk i luften, berättar Ekensbergsbon Robin Lapidus.
Lämningar från förr
I vår ger Robin Lapidus och hans granne, Ingrid W. Severin, ut ännu en bok om sitt grannskap: "Vinterviksdalen – Från Nobels dynamit till blomstrande oas".
I vanlig ordning varvar de historiska kapitel med nedslag i nutiden och intervjuer med människor som verkar, bor och vistas i området. De ger oss också hjälp att upptäcka de lämningar från förr som finns.
– Vi vill skildra utvecklingen här från den industriella tiden fram till våra dagar. Den utveckling vi själva sett när vi bott här säger mycket om samhällsutvecklingen, där krog- och kaféliv och fritidsaktiviteter fått allt mer utrymme i människors liv, säger Robin Lapidus.
Giftig ödekåk
Dynamittillverkningen i Vinterviken startade 1860 och upphörde redan 1922. Ändå var en stor del av området fortfarande avstängd när Robin Lapidus och Ingrid W Severin flyttade till Ekensberg för drygt 40 år sedan. Svavelsyrafabriken, i dag Wintervikens café och festvåning, var en giftig ödekåk och Vintervikens trädgård ett skräpupplag.
Så kom 1998. Då var Stockholm kulturhuvudstad i Europa och det satsades stort på kulturen, inte minst i Vinterviken.
– Kulturhuvudstadsåret 1998 blev den stora vändpunkten för Vinterviken. Det betydde väldigt mycket för utvecklingen här. Det var till exempel då Vintervikens trädgård öppnade, fast då kallades den Odlarglädje och kaféet hette Pladder, säger Ingrid W. Severin.
Skulpturer står kvar
Inför kulturhuvudstadsåret omvandlades den gamla svavelsyrafabriken till Skulpturens hus, som dock gick i konkurs 2006. En skulpturpark skapades också, och ett par av verken står kvar. Den ena är en blå grind med organiskt slingrande mönster, vid kolonilotterna. Den andra är Stina Ekmans "Bergskatedral", en bortsprängd skåra i berget, till minne av alla omkomna arbetare.
Sanerad mark
Kvar är också gradängen som byggdes vid den stora gräsmattan inför 1998. Där slår sig folk ner för att se på teater. Numera slipper de oroa sig för att barnen ska få i sig gifter när de tumlar runt i gräset. 2021 var en genomgripande sanering av Vinterviken färdig – ett klart lyft för alla som gillar att hänga här.
– Det här är en kär del av vårt närområde, en riktig oas och en intressant plats. Den är värd att lyfta fram i en bok, säger Ingrid W. Severin.