För ett år sedan, i mars 2020, ritade Elin Lucassi den första serierutan av det som skulle bli Karantändagboken. Då fanns ingen tanke på en bok. Hon ville dokumentera den förvandlade tillvaro som viruset förde med sig – mest för sin egen skull.
– Jag tänkte att det här var något vi aldrig varit med om tidigare, något jag kommer att vilja komma ihåg, berättar hon på telefon från huset i Tallkrogen.
Mycket söderort
Boken, som det till sist alltså blev, är uppdelad i kapitel vecka för vecka. Serierutorna bjuder på lätt absurda vardagsscener med stor igenkänning – inte minst för söderortsbor. Elin Lucassi går och simmar på badhuset i Sandsborg, gör ett par vändor till torget i Kärrtorp, hämtar ut paket på Tallkrogsplan – hela tiden med rädslan för viruset i bakhasorna.
Trött på hemjobbet
Och så hemjobbet. Från början känns det som en lyx, men snart förvandlas de där mjukiskläderna till en tvångströja.
– Först tyckte jag det var underbart, hu hatar jag att jobba hemma. Att behöva sitta och höra sin man prata med jobbröst, mycket obehagligt. Det känns som hjärnan slätas ut när man inte är bland människor. En toppendag nu är när jag får cykla in till jobbet. Jag blir alldeles kollrig av att få träffa folk, säger hon.
Utblickar mot världen
Även om Elin Lucassis egen tillvaro är fokus, fungerar Karantändagboken också lite som Aktuellts årskrönika. Där finns Trump, där dyker Stefan Löfven upp och håller tv-tal, där är Tegnell och där är världshändelser som George Floyds död och Black Lives Matter-demonstrationerna.
– Det var viktigt att inte bara ha mitt perspektiv utan att även dokumentera andra människor och andra platser. Pandemin har liksom ställt samhället med alla dess orättvisor i blixtbelysning och förstärkt de problem som fanns redan innan, konstaterar Elin Lucassi.
Räknar upp antal döda
Till allvaret bidrar de dödskallar som inleder varje kapitel: De motsvarar antalet döda som rapporterades just den veckan.
– Genom att rada upp det blir det verkligt. Det går liksom inte att bortse från att det faktiskt är människor, säger Elin Lucassi.
Dagboken slutar i positiv anda med den första vaccinationen och ett nytt år. Elin Lucassi vill gärna hålla fast vid de positiva tankarna.
– Min farmor har fått sin första spruta, våren är här. Det känns som man kan se slutet på allt elände.