Avhopparna. I en artikelserie skriver vi från olika perspektiv om dem som vill lämna det kriminella livet. Det här är den andra delen. Här kan du läsa första delen.
"Lägg dig ner!". Polisen står med ett riktat vapen mot Rene Lobos efter ett misslyckat rånförsök mot en guldsmedsbutik. Hon skriker flera gånger att han ska lägga sig ner. Han går fram och tillbaka och säger att han måste tänka. Till slut ställer han sig på ett knä och två poliser springer fram.
– Då förstod jag, det är över, äntligen. Polisen som satt hos mig klappade mig på ryggen. "Det kommer att bli bra nu", sa hon.
Vi står uppe på Myrstuguberget och blickar ut över Albysjön. Rene Lobos kallar platsen för "The spot". Den var hans frizon när ångesten och sömnlösheten höll på att äta upp honom.
– Allt som hände där nere kunde jag lämna där. Här uppe var jag trygg och fri. Jag har åkt tillbaka hit ett par gånger efter att jag lade av.
Blicken är vänlig och ansiktet spricker ofta upp i ett leende. Tatueringarna på hans händer vittnar om ett annat liv.
– Det står hat och vrede. De skulle påminna mig varje dag om att jag har ingenting att vara glad för. Det är de två grejerna som gör att du blir fruktad, som ger dig respekt, makt och status.
Våldet har funnits i hans liv så länge han kan minnas. Han kom till Sverige när han var 11 månader och bodde den första tiden i Skogås och Trångsund. Sedan följde en kringflackande uppväxt med med en kriminell och våldsam pappa.
När han började gymnasiet bodde han med sin pappa i Masmo.
– Det var här jag bestämde mig för att hoppa av skolan och satsa helt på kriminaliteten. Jag sa till min pappa att antingen jobbar jag med dig eller så kör jag själv, säger Rene Lobos.
Hans kriminella bana hade börjat långt tidigare. Han ville hela tiden imponera på sin pappa.
– Det var en hatkärlek, jag hade inte förlåtit honom, men jag ville vara med honom. Jag ville vara som han.
Våldet var som knark
Under sin uppväxt lärde sig Rene att rädsla var ett tecken på svaghet. Han omvandlade rädslan till hat och våld.
– Jag var besatt av att råna. Det hade inget att göra med om jag fick med någonting av den jag rånade. Det handlade om att jag berövade honom hans trygghet, hans trygga uppväxt som jag trodde att alla hade utom jag. Att jag kunde ta det ifrån honom och äga honom.
Kriminaliteten blev allt grövre. Rene genomförde grova rån, sålde droger och vapen och sysslade med indrivningar och utpressningar. Hans roll var ofta att slå den som inte hade betalat en skuld. Han har genom åren dömts för en rad brott.
– Det blev en helt annan press och ångest. Våldet var som knark. Jag försökte dämpa efter-ångesten med alkohol och byggde upp självbilden med kokain.
Försökte ta sitt liv
När pappan dog rasade allt för Rene. Han fick aldrig det förlåt han jagat och han hade ingen att bevisa något för längre.
Han försökte ta sitt liv flera gånger.
– Jag har försökt blåsa av mig skallen. Jag har haft min revolver och vet att jag lagt den på tredje klicken men kommer bara fram till två för att jag inte riktigt vågar.
Rene kunde inte ta sitt liv, men han ville inte leva. Han började utsätta sig för allt större risker.
– Jag började hitta på grejer för att skapa konflikter. Jag försökte bli mördad, jag gick utan vapen, utan väst. Jag hade förlorat mig själv, kontakten med mina barn, allt.
***
När Rene Lobos häktades för det misslyckade rånförsöket 2015 satt han på en säkerhetsavdelning på ett säkerhetshäkte. Det enda besök han fick ta emot var från en uppsökare och en präst.
– Uppsökaren såg något annat i mig. Trots att personalen aldrig skulle gå in ensamma i cellen satt hon själv med mig. Hon löste korsord och jag spelade gitarr och skrev dikter.
Det var där han bestämde sig för att byta liv. Efter att han avtjänat sitt fängelsestraff sökte han hjälp. Han fick flera avslag, men till slut öppnade sig en väg via Huddinge kommun. Då träffade han uppsökaren Erol Tümen – igen.
– När jag kom till mötet var Erol där! Erol hade hjälpt mig med skolan och alltid kämpat för mig när jag var liten. Nu frågade han om jag var klar. "Ja, nu är jag klar", sa jag.
Rene Lobos blev den förste som Huddinge kommun slussade vidare till avhopparverksamhet.
– Om det gick bra för mig kunde det öppna dörrar för andra, det var lite press. Det är det svåraste jag har gjort, men det som är mest värt det.
Han är tacksam för all hjälp som han fått och säger att den varit avgörande. Det är också det han vill förmedla till kriminella som vill hoppa av i dag.
– Man måste våga ta hjälp, och det finns hjälp att få. Jag hade aldrig kunnat göra det ensam.
Stressad småbarnspappa
Vägen hit har varit tuff, han har fått återfall, varit arg och rädd. Men i dag känner Rene Lobos sig trygg i sig själv och han jobbar med att hjälpa andra ut ur destruktiva miljöer. Han lever med sin fru och sina tre yngsta barn, varav den minsta bara är tre månader. Han skriver poesi och tränar brasiliansk jujutsu med sin son.
Han berättar med ett stort leende hur han försöker få vardagen att gå ihop.
– Äntligen har jag Svensson–livet jag alltid drömt om, jag älskar det. Man stressar för att hinna lämna på dagis. I stället för att tänka på att jag har vapen, ammunition och väst kollar jag så att jag har med blöjor och nappflaska. Så står man där i hissen med barnvagnen. Startklar!
https://www.mitti.se/nyheter/rekordmanga-vill-lamna-det-kriminella-livet/repujm!@saelx1gnhvINabc6peW6Q/
https://www.mitti.se/nyheter/statligt-stod-for-avhoppare-racker-inte-ens-till-huddinge/repujo!nCXm7waP2uDX604E2lmrlw/