Avhopparna. I en artikelserie skriver vi från olika perspektiv om dem som vill lämna det kriminella livet. Det här är första delen.
Erol Tümens telefon ringer, han ursäktar sig och svarar. En ung kille ringer och vill komma till mötet tidigare. Erol ordnar det. Hans telefon går varm just nu.
– Kriminella och anhöriga från hela Stockholm ringer. Men vi kan bara hjälpa dem som bor i Huddinge, säger han.
Hittills i år har 20 personer skjutits ihjäl i skjutningar i Stockholm. Samtidigt är det rekordmånga som vill hoppa av det kriminella livet.
– Det har aldrig varit så många som vill lämna som det är nu. Det är en enorm press på dem. Alternativet är att döda eller bli mördad.
Under de fem år som Erol Tümen jobbat med avhoppare på Huddinge kommun har han blivit kontaktad av två, tre personer om året som vill hoppa av. I år är redan nio personer placerade i avhopparverksamhet och ytterligare sex har ansökt.
– Hittills har vi inte behövt säga nej till någon, men vi kan inte hantera hur mycket som helst. Vi har ingen avhopparenhet i Huddinge, vi gör det här inom socialtjänsten. Vi behöver mer resurser och tydliga direktiv för hur vi ska jobba med det här om vi ska klara av det.
https://www.mitti.se/nyheter/statligt-stod-for-avhoppare-racker-inte-ens-till-huddinge/repujo!nCXm7waP2uDX604E2lmrlw/
Ökat våld och mer vapen
Erol Tümen tror att det är det hårdare klimatet som lett till att fler vill hoppa av.
– Under de år som jag har jobbat med det här har kriminaliteten gått längre ner i åldrarna, våldet har ökat och det är mer vapen och skjutningar. Det är många konflikter som pågår just nu.
I våras dömdes ett stort antal personer ur Vårbynätverket i en av de största rättegångarna mot gängrelaterad brottslighet som hållits i Sverige. I somras sköts en ung man ihjäl i Flemingsberg och ett par veckor senare skadades två små barn vid en skjutning i Visättra. Händelser som på olika sätt kan ha påverkat att fler vill hoppa av.
– Många har tagit del av Encro-domarna och fått konstaterat hur nyckfulla ledarna inom nätverken är, hur lättvindigt man kan se på en människas liv. Det tror jag har stärkt en vilja att dra sig ur. Vi ser samma trend över hela regionen, säger Johan Andersson, lokalpolisområdeschef i Huddinge.
Lång process
Men att hoppa av är en lång process. Ofta tar det mellan 15 och 18 månader att helt byta liv. Och ofta får den kriminelle byta bostadsort.
– Det är en tuff process, det är viktigt att man får veta det. Jag vill ge hopp, men inte falskt hopp, säger Erol Tümen.
När någon tar kontakt med honom träffar han personen för att bedöma motivationen.
– Vissa bestämmer sig med en gång, andra kan behöva några veckor eller månader. Jag finns hos dem hela tiden.
När de väl bestämt sig gör polisen en bedömning av skyddsbehov. Ofta behöver de placeras någon annanstans för att genomgå ett program inom avhopparverksamheten.
– Det finns mycket oro för att lämna området, föräldrar och kompisar. Andra har kommit så långt att de själva ser att det inte är någon lösning att vara kvar.
Avhopparna är mellan 20 och 40 år. Erol har hjälpt människor med ledarroller inom nätverken. Nu är det många yngre och lägre ner i hierarkin som hör av sig.
Förtroende viktigt
Erol Tümen har jobbat mycket på fältet och är känd bland många i Flemingsberg, Visättra och Vårby gård. Han besöker unga människor i häktet eller på fängelset. Han säger att han har haft några av de bästa samtalen där. Han har byggt upp ett förtroende över tid, vilket är avgörande för att kriminella ska vända sig till honom.
Sex personer har han hjälpt att helt byta liv. Flera av dem hör av sig varje vecka.
– Jag är stolt över dem. Flera av dem jobbar själva med avhopparverksamhet. De vill gärna ge tillbaka och har många kontakter i de här områdena. De är jätteviktiga eftersom de kan motivera yngre personer. Ibland har jag tagit med mig dem ut när det varit stökigt i Flemingsberg eller Visättra.
De är också ett levande bevis på att det finns alternativ.
– Det handlar om unga människors liv. Det är viktigt att de vet att det inte är kört. Det finns hjälp att få.