Rosa och Pip-Kalle har båda jobbat på brandstationen. Foto: Richard Ekman

Pompa och ståt när Tyresö brandstation fyllde 50 år

Det är 50 år sedan brandstationen intill Bollmoravägen slog upp portarna. Under torsdagskvällen samlades brandmän från nu och förr för att fira byggnaden, som en gång var ledande i landet.

  • Publicerad 14:37, 14 jun 2022

– Är inte Kyparn här? Hämta kyparn!

Ballongerna är uppblåsta, borden är på plats och de svartvita gamla fotografierna är uppställda på sina stativ. Festförberedelserna på Tyresö brandstation är i full gång. Men när brandmännen ska försöka hitta den i gänget som jobbat allra längst på stationen är det lättare sagt än gjort.

"Kyparn" visade sig mycket riktigt vara bland de äldsta på plats, men han började jobba i Tyresö först på 90-talet. I stället kommer "Rosa" fram.

– Va fan, Kalle är ju här nånstans också. Ropa hit Pip-Kalle, gormar "Rosa" ut i rummet.

Han heter egentligen Per Lindberg, men fick som alla andra ett smeknamn när han började på stationen. Just hans kom sig av att han tenderar bli rödflammig om kinderna.

Stod modell

Calle "Pip-Kalle" Larsson kommer och sätter sig. Han var med från dagen då Tyresö brandstation öppnade 1972.

– Jag satt i växeln i början. Du vet, på den tiden hade vi en egen växel. Man blev inte kopplad via SOS utan man ringde direkt hit till oss, berättar han.

50 år har gått sen den dagen och till kvällen ska stationen firas och minnas när alla gamla brandmän är bjudna på fest i vagnhallen.

– Den var ett jätteuppsving för Tyresö kommun när den byggdes. Den var Sveriges modernaste och stod modell för nästan alla framtida stationer i Sverige, säger "Rosa".

Stationen byggdes enligt ett nytt koncept, med verkstadshallen och vagnhallen tillsammans, och bostäderna i samma plan, i vinkel ut från huvudbyggnaden.

– Förr byggde man ju på höjden, men i dag ser väldigt många stationer ut precis så här, säger "Rosa".

Mörka minnen

Båda tycker det mesta är sig likt. När de ska peka ut skillnader från den tiden är det mest arbetstider och förändringar av skiften de kommer att tänka på.

Men det märks att det är en byggnad som betytt mycket för dem som arbetat i den. När de tänker tillbaka på särskilt minnesvärda insatser är det dock inga solskenshistorier som ligger närmast till hands.

– Jag är dykare också och det värsta jag varit med om är att hämta folk i vattnet, säger "Pip-Kalle".

– Drunkningsolyckor är inge roligt. Små barn, det är det värsta. Jag minns en gång när en familj hade tagit med grannpojken ner till badet och han drunknade. Han låg fem meter ut. Så här grunt var det, säger "Rosa" och måttar upp en ungefärlig halvmeter mellan händerna.

Men från själva stationen är minnena ljusare. Och i kväll vankas det fest.

– Det blir väl lite käk, någon orkester. Kanske en bira, lite dans, säger "Rosa".

– Blir det dans också? undrar "Pip-Kalle".

– Ja, de säger det. Men jag vet fan inte vem vi ska dansa med.

50-åring. En gång en förebild, nu en trotjänare. Foto: Richard Ekman