För tre år sedan slutade då 19-åriga Parmida Hamdollazadehkive från Skälby med konstsim – efter åtta år i Järfälla simsällskap och ett helt gäng SM-medaljer. I stället flyttade hon till London för att studera filmskapande.

Men även om hon hade lämnat sporten kunde hon inte glömma den.

– Jag tänkte på konstsim varje dag, jag saknade det så mycket. Men då kom jag på att jag kunde kombinera mina två stora passioner, filmskapande och konstsim.

Resultatet – lite fördröjt på grund av corona – blev den 22 minuter långa kortflmen "Men In Sync". I filmen får man följa det spanska mixparet Pau Ribes och Emma Garcia samt den legendariska amerikanska konstsimmaren Bill May.

– Även om konstsim varit en OS-gren sedan 1984 får män fortfarande inte tävla, bara kvinnor. Jag vill lyfta den ojämställdheten och orättvisan.

Hellre dokumentär än fiktion

Parmida berättar att hon alltid lockats mer av dokumentärt filmande än fiktion.

– Det som krävs är research och sedan delas själva inspelningen upp i scener och moment. Vi gjorde intervjuer en förmiddag, sedan filmade vi när de simmade under olika dagar.

Med handkamera utan stativ följer hon simmarna från poolkanten.

– Tittarna ska få känslan att de sitter vid bassängkanten och tittar på dem när de simmar.

En annan approach är så kallad staged bild, där man iscensätter till en viss grad.

– Då ger jag som regissör vissa instruktioner inför scenerna, detta för att bryta den typiska "observerande" kamerarörelsen man oftast ser i dokumentärer. Jag valde att strukturera berättelsen efter hur de svarade på intervjun och tog därefter beslut om vad vi visuellt skulle fånga.

En blandning av sporter

Konstsim kan beskrivas som en blandsport mellan dans, simning, vattenpolo och gymnastik.

– Det krävs styrka, flexibilitet och uthållighet. Och även passion och disciplin. Men det som är så fint är att du är omgiven av peppande, intresserade människor. Det är en idrott med härlig lagkänsla!

– Konstsim är en fantastisk sport, och med filmen vill jag uppmuntra unga pojkar att våga ta steget och inte bli betraktade som "konstiga".

För Parmida Hamdollazadehkive är frågor om jämställdhet och representation extremt viktiga.

– Jag ser inte etniskt svensk ut, jag är inte blond och blåögd. När jag växte upp såg jag aldrig folk som ser ut som jag i film, tv eller böcker och jag är inte ensam om det. Det blev ett slags identitetskris: Är jag skolelev, konstsimmare, svensk eller persisk? Är jag en del av samhället eller inte? Det var förvirrande.