Nu tar julhjärnan över

Om det finns kugghjul i hjärnan har de nu förvandlats till kuggjul. Det börjar bli väldigt tydligt. Jag misstänker att jag inte är ensam om att känna av det.

  • Publicerad 11:08, 14 dec 2020

2020 har slitit
på mig på många sätt. Det har
slitit på oss alla.

Ni får ursäkta om det här låter lite vulgärt, men ni vet när man är ... nödd och tvungen att uppsöka husets, lägenhetens eller kanske kontorets mest privata rum? Ja, alltså det med en dörr som man alltid låser innan man sätter sig ner? Då är ni med.

Det är när man närmar sig detta rum som längtan till rummet bli ännu tydligare, om man säger så. Som om kroppen förstår att själva lättnaden är inom räckhåll. Ungefär så fungerar hjärnan två gånger om året också. Åtminstone är det så för mig och jag har svårt att tro att jag är ensam om detta. Det är tiden när semestern närmar sig.

Först har vi sommaren. För de flesta är det då den riktigt långa ledigheten knackar på dörren. Ungefär en månad innan kommer det då smygande. Något som gör att man tycker att det borde vara okej att sova lite längre, vara uppe lite senare och som får söndagen att kännas som lördag. Sedan kommer julen och en annan sorts känsla infinner sig.

Det är lite mer stress. Mycket ska hinnas med. Julgran ska inhandlas, hämtas och fraktas (eller ska vi kosta på oss hemleverans och slippa barr i bilen?), julklappar ska köpas, ibland tillsammans, ibland i hemlighet, ska det vara luciatåg i skolan och ska han i sådana fall vara tomte, och så vidare och så vidare.

I år misstänker jag att julen kommer med ett lite större lugn. Det blir inga stora sammankomster, inga jättemiddagar, inget stoj och stim där andra lagret i chokladasken snart kommer till användning. Kommer ens tomten? Jag vet inte. Jag hoppas det.

Det enda jag vet med säkerhet är att ledigheten närmar sig och att jag i dag (torsdag den 26 november) kände av den för första gången, den där julhjärnan. Ledighetshjärnan. Den där kugghjulen bytts ut mot kuggjul och allting snurrar lite långsammare.

Det är då jag måste slita lite mer med mig själv. Saker och ting går inte på automatik på samma sätt. Som om kroppen gör sig av med halvårets slaggprodukter, och då inte på det sätt som sker i det tidigare nämnda privata rummet med lås, utan lite mer bara omärkbart, allt för att kunna lagra nya när vi börjar om med 2021.

Saken är nämligen den att här stannar vi inte av. Snarare är det så att ju lugnare det blir desto svårare blir uppdraget. När det händer massor är det ingen utmaning att fylla en tidning.

Då handlar det mer om att hitta rätt utrymme för rätt saker i rätt tid och skapa någon slags balans. För som jag konstaterade. Jag är inte ensam om att sakta in nu.

Min ledighet blir något kortare än vanligt och även lite smått upphuggen, men den är välkommen ändå. 2020 har slitit på mig på många sätt. Det har slitit på oss alla. För vissa på ett osannolikt sätt och jag hoppas att de som behöver det verkligen kan sakta in nu och låta julhjärnan ta över. Det har ni förtjänat.

Trumperan

Jaha, nu har vi snart testat fyra år med en dokusåpakändis som ledare för världens mäktigaste land. Det räcker bra så kan jag tycka.

Tiden

Alldeles innan jag satte mig och skrev den här texten kom en kvinna och köpte min sons leksakskök. Han har inte använt det på länge, men det finns något sorgligt i det. Ännu ett tecken på hur snabbt tiden går.

Vaccin

Forskningen är verkligen fantastisk. Det är nästan svårt att förstå hur snabbt det har gått.

Monoliten

Minns ni min förra krönika om hur rymden konstant sviker? Kanske är tur det. Såg nyss en video av ett forskarlag som hittade en monolit ute i öknen i Utah. De bara fnissade och skrattade. Har vi inte lärt oss någonting alls av alla sci-fi-filmer? Den dag en riktig utomjordig monolit förvandlas till en robot och börjar skjuta laser kommer det där skrattet fastna i halsen. Okej, det här verkar vara något som har placerats ut av människor, men ändå. Det kunde ju ha varit på riktigt.

Storfilm

Monoliten hittades förövrigt alltså av ett forskarlag som räknade får från en helikopter. Jag menar, det här filmmanuset skriver ju sig självt.

Apropå film

Det finns några riktigt fina filmer om Diego Armando Maradona där ute. SVT var givetvis snabba ut med Maradona – geniet med Djävulen i hasorna. Annars är Emir Kusturicas insmickrande kaosartade skapelse Maradona by Kusturica väl värd en titt för att förstå varför en hel fotbollsvärld gråter nu.

Visa merVisa mindre

Diego

Mina första minnen av honom är lite suddiga, men ifyllda av SVT:s VM-krönika från 1982. Det slutade illa, men han visade vad som komma skulle.

Armando

Fyra år senare var han redo att bestiga tronen och enligt min bedömning abdikerade han aldrig. Han är den främste genom alla tider.

Maradona

Det kommer att kännas konstigt att fotbolls­världen snurrar vidare utan honom, men hans namn och hans konster kommer att leva i min hjärna till dess att den ger upp för gott.

Striden om gräddhyllan i Kungsängen

Bygget av Svartviks Strand kommer allt närmare. Planerna för ett nytt bostadsområde vid Svartviken i Kungsängen har varit en långdragen process av överklaganden i olika instanser. Mark- och miljööverdomstolen river nu upp tidigare instans beslut...måndag 14/6 14:32

Antalet covidfall fortsätter minska i Upplands-Bro

Drygt 10 000 Upplands-Brobor har fått första sprutan. Antalet konstaterade fall av covid-19 i Upplands-Bro fortsätter minska. Siffrorna kan dock ha påverkats av ett intrångsförsök i Folkhälsomyndighetens databas.fredag 11/6 15:38