Ni får ursäkta om det här låter lite vulgärt, men ni vet när man är ... nödd och tvungen att uppsöka husets, lägenhetens eller kanske kontorets mest privata rum? Ja, alltså det med en dörr som man alltid låser innan man sätter sig ner? Då är ni med.

Det är när man närmar sig detta rum som längtan till rummet bli ännu tydligare, om man säger så. Som om kroppen förstår att själva lättnaden är inom räckhåll. Ungefär så fungerar hjärnan två gånger om året också. Åtminstone är det så för mig och jag har svårt att tro att jag är ensam om detta. Det är tiden när semestern närmar sig.

Först har vi sommaren. För de flesta är det då den riktigt långa ledigheten knackar på dörren. Ungefär en månad innan kommer det då smygande. Något som gör att man tycker att det borde vara okej att sova lite längre, vara uppe lite senare och som får söndagen att kännas som lördag. Sedan kommer julen och en annan sorts känsla infinner sig.

Det är lite mer stress. Mycket ska hinnas med. Julgran ska inhandlas, hämtas och fraktas (eller ska vi kosta på oss hemleverans och slippa barr i bilen?), julklappar ska köpas, ibland tillsammans, ibland i hemlighet, ska det vara luciatåg i skolan och ska han i sådana fall vara tomte, och så vidare och så vidare.

I år misstänker jag att julen kommer med ett lite större lugn. Det blir inga stora sammankomster, inga jättemiddagar, inget stoj och stim där andra lagret i chokladasken snart kommer till användning. Kommer ens tomten? Jag vet inte. Jag hoppas det.

Det enda jag vet med säkerhet är att ledigheten närmar sig och att jag i dag (torsdag den 26 november) kände av den för första gången, den där julhjärnan. Ledighetshjärnan. Den där kugghjulen bytts ut mot kuggjul och allting snurrar lite långsammare.

Det är då jag måste slita lite mer med mig själv. Saker och ting går inte på automatik på samma sätt. Som om kroppen gör sig av med halvårets slaggprodukter, och då inte på det sätt som sker i det tidigare nämnda privata rummet med lås, utan lite mer bara omärkbart, allt för att kunna lagra nya när vi börjar om med 2021.

Saken är nämligen den att här stannar vi inte av. Snarare är det så att ju lugnare det blir desto svårare blir uppdraget. När det händer massor är det ingen utmaning att fylla en tidning.

Då handlar det mer om att hitta rätt utrymme för rätt saker i rätt tid och skapa någon slags balans. För som jag konstaterade. Jag är inte ensam om att sakta in nu.

Min ledighet blir något kortare än vanligt och även lite smått upphuggen, men den är välkommen ändå. 2020 har slitit på mig på många sätt. Det har slitit på oss alla. För vissa på ett osannolikt sätt och jag hoppas att de som behöver det verkligen kan sakta in nu och låta julhjärnan ta över. Det har ni förtjänat.