För att vara ett museum med minst sagt skrymmande föremål i sina samlingar har Spårvägsmuseet flyttat ovanligt ofta.

Den 21 maj slog det för fjärde gången på hundra år upp portarna på en ny adress, den här gången är det förhoppningsvis här för att stanna ett bra tag.

Att börja om från början har sina fördelar. I museets fasta inredning har man kunnat plocka upp exakta nyanser från föremålen, och en del av kaklet kommer från SL:s gamla lager.

Däremot har man tvingats att skala ner rejält. Under storhetstiden – sett till antalet föremål – på Södermalm fick hela fordonsparken plats på museigolvet.

Nu visas 13 av totalt 80 fordon ur samlingarna.

– Vi har varit tvungna att fundera på vilka berättelser som är viktigast, säger Eva Ramberg.

På de fyra våningsplanen berättas det om allt från roddarmadamer som trafikerade fasta linjer på Stockholms vatten till spårtrafik och bussar som körts med häst, ånga, elektricitet och förbränningsmotorer.

Och med utgångspunkt i trafiken berättas en större historia, menar regiontrafikrådet Kristoffer Tamsons (M).

– Kollektivtrafik handlar inte bara om fordon, det handlar om hur människor har rest, levt, arbetat och mötts i en stad under århundraden.

Johan Sjölund