Vi spelade in programmet förra sommaren. Allt började med att de (produktionen) gjorde en intervju med mig i gymnasiet där jag gick, de frågade om jag ville vara med och jag sa "självklart, om det är en serie så vill jag vara med".

Jag har nog alltid varit modig. Jag hade inte varit med i tv innan och det kändes spännande.

Vad jag lärde mig? Jag vet inte, vi fick olika utmaningar som vi skulle göra. Vi fick städa och göra tävlingar och så, när man förlorade blev man blev lite arg och det kom en del fula ord. Men det bästa var att jag fick träffa nya vänner som jag inte kände sedan innan och som också hade en funktionsnedsättning.

Jag har autism och har svårare för vissa saker som andra personer, till exempel pappa, har lätt för. Ett exempel är sociala medier. Jag förstår till exempel inte när folk lurar mig och då är är det bättre att jag får hjälp med det.

Ibland är det svårt att ha en funktionsnedsättning, folk kan vara elaka och säga taskiga saker. Jag sa i programmet att jag ville ta en medicin mot min funktionsnedsättning, så den försvann. Så kan jag känna ibland. Men man måste vara positiv. Hussein, min kompis (som var med i programmet reds. anm.), är den snällaste vännen som jag träffat, han tröstade mig och sa att jag är en snäll person.

Det är inget fel med att ha en diagnos och man ska få bli accepterad som man är.

Jag jobbar i köket i en grundskola med Robban som är världens bästa kock och han har det bästa skrattet, han stöttar mig mycket. Jag brukar ta hand om grönsakerna och disken.

Mina största intressen är Disney och lego. Berg-och dalbanor gillar jag också, vi har varit och titta på många.

Vad jag vill göra i framtiden? Jag vet inte var jag vill bo men jag vill i alla fall bo med positiva vänner som gör en glad. Men jag vill kunna åka hem och hälsa på mamma och pappa när jag känner för det.