Ljud av sågar som kämpar mot skivade träd slår emot en. Det ligger en tunn hinna av sågspån på golvet. Längst in i lokalen hittar vi Niklas Nilsson. I mörka snickarbyxor med en ton av trädamm och hörselskydden uppskjutna som ett pannband ser han ut precis som man tänker sig en snickare.
Sedan examen från Malmstens i våras jobbar han på ett hantverksinriktat snickeri med allt från enstaka möbler till hela inredningar.
– Det första jag fick göra på jobbet var ett soffbord som var ritat av en känd möbeldesigner. Jag fick en ritning och så sa dem: "Kör! Här har du materialet. Du får lösa konstruktionen själv." Vilken dröm, säger Niklas Nilsson.
"Alltid gillat doften av trä"
Själva hantverksjobbet, att känna träet, är vad han gillar bäst. Piteåsonen berättar att inspirationen delvis kommer från hans farfar som är konstnär och som alltid hållit på med trä. Men lika viktigt är att göra något som han mår bra av.
– Jag har alltid gillat doften av trä och att jobba med händerna. Jag måste se en förändring i det jag gör rent praktiskt. Att se och ta på det jag skapar, annars fattar jag typ inte att jag gjort något.
Niklas lägger vikt vid hållbarhet och att ha respekt för för träet i processen. Att slösa bort sin tid på något som han inte trivs med är inte ett alternativ.
– Jag är glad att jag kan leva på att göra möbler, det är inte alla som får göra det de verkligen vill. För mig är det en viktig byggsten att göra något som jag mår bra av. Det är ett krav jag har på mig själv, som jag förhoppningsvis aldrig kommer svika.
Samtidigt konstaterar han att man måste kämpa för att komma dit. Själv kom han inte in på mötbelsnickarutbildningen första gången han sökte, utan fick ta vägen som lärling och bli maskinsnickare först.
Hundratals arbetstimmar
Nu har han gjort både ett examensprov inspirerat av kroppens anatomi, närmare bestämt kulleden, och ett gesällarbete. Det senare är ett barskåp designat av Mikaela Falk.
– Det tog 319 timmar att bara bygga. Och kanske 100 till att rita.
Gesällarbetet gav honom högsta betyg, och resulterade i ett finbesök i Blå hallen. Där uppmärksammades han och 176 andra för hantverksskicklighet. I år var Niklas den enda som fick den prestigefyllda "Stora belöningsmedaljen".
– Jag blev helt mållös. Det är en så maffig grej. Man står där, just i den lokalen. Det är den vackraste byggnaden jag vet i Stockholm. Och att man fick en fanfar. Det kommer aldrig hända igen. När får man en fanfar? Det är helt sjukt!
– Det är fint att den traditionen lever vidare. Det är inte alltid hantverkare får skina.