Sekulariserade svenskar söker sig inte till kyrkan på jakt efter det heliga. Den existensiella törsten släcks i stället i naturen.

Om det berättar religionshistorikern David Thurfjell i boken "Granskogsfolk – Hur naturen blev svenskarnas religion".

Ro, tröst och trygghet, det hittar vi i naturen. Eller åtminstone i idén om naturen, för så mycket är vi inte ute.

– I genomsnitt är svenskar utomhus 14 minuter per dag, säger David Thurfjell.

Men i och med corona har svenskarna hittat ut igen.

– Det är en latent resurs när vi inte kan leva det urbana livet, säger David Thurfjell.

Han ser också utetrenden som kommit i coronapandemins spår.

– Ja, det är uppenbart.

Att det faller sig naturligt att bege sig till skogs har historiska förklaringar. Och de kommer inte bara från folkdjupen.

– Det är en del av det svenska nationsbygget som går tillbaka nationalromantiken i början av 1900-talet. Berättelsen kom uppifrån. Sedan har den hängt med. Då kom det att handla om folkhemmet, Mulle och allemansrätten, säger David Thurfjell.

Även i dag är vi omgivna av naturromantik. Som barn får vi höra sagor om barfotasomrar i stugor på landet. Vi sjunger med lilla Ida som gör så att blommorna blommar.

– Det går inte att växa upp i det här landet utan att matas med den bilden.

Man brukar säga att svenskarna är mest sekulariserade i världen. Men fortfarande finns behov av något som är heligt och det hittar vi i granskogar, på ständer och ängar.

– Att söka tröst i naturen är en urban grej. Det finns delar av livet som inte ryms man har slips och dräkt på jobbet. I stan måste man bita ihop om sorg och andra känslor. Sådant associeras i stället till naturen.

Så i coronatider, när världen känns osäker och hälsa och ekonomi hotas är det kanske inte så konstigt att vi finner tryggheten ute i det fria.

– Naturen är barndomsplats laddad med positiva känslor. Det blir som att åka till sin mormors gamla kök, säger David Thurfjell.