Med van hand guidar han runt i de stora garagen. Morsar glatt på varje person vi möter och får lika många leenden till svar. Inte så konstigt kanske. Med det respektingivande placeringsnumret 23 (”Sånt där är viktigt förstår du, ha ha.") är Kenneth Ulander en av dem som har jobbat längst vid Hornsbergs bussdepå.

Han hamnade i yrket av en tillfällighet – men har stormtrivts och har blivit kvar. Minnena är många men när han ska lyfta fram ljusglimtarna och höjdpunkterna genom åren är det två saker som han främst vill lyfta fram: Friheten att köra buss och kollegorna.

– Det är kollegorna som har varit det bästa. Vi som jobbar här kommer från så många olika platser, jag tror det var 90-95 olika nationaliteter ett tag, och vi ger varandra så mycket. Det är jag jätteglad att ha fått vara med om, säger Kenneth som kan se tillbaka på ett område som har förändrats rejält under hans tid vid depån.

– När jag började här var det ju helt dött på helgerna. Det fanns ett bageri, en stenkross och en restaurang. Nu finns det ju så många restauranger att man inte kan räkna alla. Det var en annan miljö, berättar han och blickar ut över området.

– Men på något sätt har vi vuxit ur det här, och jag tror det nya blir bra när det får sätta sig. Nu ligger vi ju mitt i ett bostadsområde. De här byggnaderna har gjort sitt, det läcker från taken och sånt.

Känslorna inför flytten och rivningen är blandade, spänning men också sorg. Där spelar det mörkaste minnet från tiden i Hornsberg en stor roll. Branden 2018 som totalförstörde ena garaget.

Kenneth och en kollega gick, omedvetna om branden som rasade i taket, precis under eldslågorna bara minuter innan brandlarmet gick.

– Det var en chock och då behövde jag ta hjälp av någon att prata med efteråt. Luften gick sedan ur oss alla här lite. Det är bra stämning mellan oss och så men det känns inte som att vi får ta riktigt farväl. Garaget är inte helt, det saknas något.

När flyttlasset går till Tomteboda går Kenneth i pension. Tillsammans med hustrun ska han ägna tiden åt landstället och barnbarnen.

Men han släpper inte jobbet som bussförare helt helt stannar kvar som timvikarie.

– Jag måste ju känna på hur det är att vara där också, säger Kenneth och ler.