Foto: Carlos Montecinos

När disco tog över hela stan

Under ett par årtionden blomstrade diskoteken i Stockholm, både i förorten och i innerstan. Hundratusentals unga hoppade runt i rök och dansade tryckare i stroboskopens glittrande ljus. Legendariske dj:n ­Sydney Onayemi var med. – Jag kom från mörkaste Afrika, städade toaletter och blev Sveriges bästa discjockey, säger han.

  • Publicerad 13:01, 1 dec 2014

Plötsligt bara fanns de där. På 70-talet poppade de första heta ställena upp och utvecklingen var explosionsartad: några år senare slogs 75 diskotek om publiken i Stockholm.

På Sturegatan låg de klassiska Cat Ballou (senare Tramps) och Phonograph (senare Chic). På Södermalm fanns Bobbadilla – där filmen ”G” för övrigt delvis spelades in – och på Kungsgatan bjöd Zorba the Buddha upp till dans.

– Men diskoteken var inte ett innerstadsfenomen. I de flesta förortskommuner till Stockholm fanns diskotek, som klassiska Lorry i Sundbyberg, säger Håkan Hjulström.

Han har tagit med sig Sydney Onayemi, en av epokens populäraste dj:s, till Sturegallerian. Här, vid ingången från Grev Ture­gatan, låg ytterligare en klassiker bland diskoteken: Big Brother.

– Vilka köer vi hade, ojojoj! Dagen vi öppnade hade vi fyra vakter. De sa ”vi klarar inte det här. Du får säga till dem att komma tillbaka en annan dag.” Folk slängde pengar på mig, men jag sa att det spelar ingen roll, ni kommer inte in ändå. Då hade vi 1 000 personer inne i lokalen, 450 officiellt, säger Sydney Onayemi.

SYdney är en av diskotekhistoriens största kultfigurer. Han kom till Sverige från Nigeria och jobbade med att städa Gröna Lunds toaletter. För att göra arbetet roligare började han spela maracas och blåsa visselpipa under kvällspassen och blev snart uppskattad av gästerna.

– ”Vilken tokig neger”, sa folk och så fick jag mer dricks än de vita pojkarna. Till slut gick även tjejer på herrtoaletten för att få se mig uppträda. Då föddes idén om ett diskotek. Om folk kunde tänka sig att se mig spela på en toalett borde de vilja göra det på ett disko också.

Så Sydney Onayemi skaffade sig en lokal på Körsbärsvägen, nära Tekniska högskolan. Dit gick ingen tunnelbana och till en början var det svårt att hävda sig i konkurrensen. Men så gick ryktet om den energiska discjockeyn och snart var dansgolvet fullt. Efter Körsbärsvägen startade han Big Brother på Grev Turegatan. Diskoteket blev en succé.

– Många dj:s satt ner medan de spelade, men jag ropade i mikrofonen, spelade maracas och dansade själv. Det smittade av sig och jag fick upp många blyga killar på dansgolvet.

Sydney Onayemi har sin givna plats i Håkan Hjulströms nya bok ”Diskoteken i Sverige – branschen som försvann”. I den beskriver Håkan diskotekens uppgång, storhetstid och fall.

– Från att ha varit en undergroundrörelse gick diskoteksbranschen snabbt till att vara hur stor som helst. Det var en jävligt kul bransch eftersom den förändrades så snabbt. Mycket var obeprövat och trösklarna var låga. Det räckte med en lokal, ett danstillstånd och att brandskyddsmyndigheten godkände utrymningsvägarna – sedan var det bara att köra, säger Håkan Hjulström som 1984 startade ett diskotek tillsammans med några kompisar.

Enligt honom blev diskoteken en skola för entreprenörer, men också för producenter och låtskrivare.

– Det finns ett samband mellan diskoteks­branschen och Avicii och Swedish House Mafia, det är fascinerande att det sambandet är så tydligt, säger han.

Trots att det bara är 30 år sedan diskotekens glansdagar var mycket annorlunda då. Sverige hade bara två tv-kanaler, internet var inte uppfunnet och reklamradio fanns inte.

– Ändå hängde lilla Sverige med otroligt bra i musiken. Många jockeys reste till New York och London och plockade med sig skivor hem. I Stockholm var det väldigt hög klass på musiken.

Ett normalstort diskotek kunde ta emot några hundra gäster. Men trots den begränsade publiken var det inte ovanligt att stora artister uppträdde. Ett av de tydligaste exemplen på det var Abbas överraskningskonserter på Discoland och No 1.

– Artisterna kan inte ha tagit särskilt mycket betalt. Konserterna var ett sätt att sälja skivor, säger Håkan Hjulström.

Även artister som inte spelade live kunde få fart på skivförsäljningen via diskoteken, som Magnus Uggla. 1975 släppte han sin debutskiva ”Om Bobbo Viking”. Inte många trodde på skivan och recensenter sågade den.

Men Sydney Onayemi spelade skivan på Big Brother och hade med den i sin tidningsannonsering. När Magnus Uggla sommarpratade drygt tio år senare tackade han discjockeyn för draghjälpen.

– Sydney var förmodligen den enda som trodde på den (plattan) och gjorde reklam för den. Det skulle jag gärna vilja tacka honom för någon gång. Tack, Sydney!

I dag finns inte ett spår kvar av Big Brother. Där ingången låg finns nu en skylt som talar om att Sturegallerian stod färdig här 1989. Men Sydney Onayemi blir igenkänd, där han står mellan en klädbutik och ett trendigt kafé.

– Han var jättebra, det var ju hos honom man gick på den tiden man var ute och dansade. Det var glatt och festligt, glamour fast ändå enkelt. Det handlade om frigörelse! Det är synd att den tiden inte är kvar, säger Eva Berg som är i gallerian för att handla.

Diskoteken föddes i slutet av 1960-talet och blomstrade under de två påföljande decennierna. Men på 1990-talet började branschen dö. Håkan Hjulström ser tre huvudanledningar till det: höjda hyror, ändrade alkoholregler och nya nöjesvanor.

Lokalhyrorna var länge låga, även i innerstan, men fördubblades under 1980-talets första år. Samtidigt ändrades alkohollagstiftningen och tillämpningen av den och plötsligt kunde man på ställen som Crazy Horse köpa en stor starköl för 19 spänn.

Nöjesutbudet förändrades också. Nattklubbarna såg dagens ljus, liksom de irländska pubarna. Rave- och technoklubbar lockade allt fler och publiken övergav de traditionella diskoteken.

– Det är naturligt att underhållningsmönster ändras. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. För 30 år sedan hade ingen trott att vi skulle dejta via nätet, säger Håkan Hjulström. n

Fakta

därför blev disco hett

Enkelheten: Det var enkelt och billigt att skaffa en lokal. Sedan behövdes bara en ljud- och ljusanläggning för att köra igång.

Dansen: På disko­teken slapp man bjuda upp och det fanns inga dansregler.

Klädkoden: Slipstvånget försvann och klädstilen blev lekfull.

Musiken: Med hjälp av den nya tekniken kunde diskoteken spela ungdomarnas ­favoritmusik, trots att artisterna inte fanns på plats.

Visa merVisa mindre