Nadine och Billy valde att skriva om det svåra: "Vuxna förstår inte vilken press vi har på oss"

Nadine Holmberg och Billy Tyldes från Vantör fick chansen att skriva en novell. Resultatet: En ärlig och obarmhärtig bild av hur det är att vara ung i dag.

  • Nyheter
  • Publicerad 08:00, 23 jan 2016

Det är inte ofta en text får en att gråta. Den här veckan hände det, två gånger. 16-åriga Billy Tyldes text om mobbning, och 15-åriga Nadine Holmbergs novell om att smälta in till varje pris, och aldrig ta av sig masken, träffar rakt i magen.

– De vuxna förstår inte vilken press och stress vi har på oss. Lärare, och andra vuxna, har förutfattade meningar om att vi inte vill och kan, de ser ner på oss från början, på ett negativt sätt. Jag vet många som känner så här, säger Billy.

– Jag känner flera som valt att hoppa av skolan för att de inte orkar, med lärare och all press, eller sjukskriver sig. Det är mycket ångest, säger Nadine.

Uttagna till författarskola

Nadine och Billy bor i Bandhagen och Högdalen och antogs till Berättarministeriets författarskola förra våren. Efter att ha uppmuntrats, peppats och tjatats på satte de sig vid datorn. De fick hjälp av redaktörer från Forum bokförlag och nu finns deras texter med i novellsamlingen Röster ur skuggan.

Mycket i deras historier är självupplevt, annat har hänt nära vänner, och båda två ger en stor känga till skolans värld.

Hur vågar ni skriva så utlämnande?

– En novell behöver inte handla om en själv, det är en fiktiv historia, därför vågar jag, säger Billy.

– När jag har något viktigt att säga, då kör jag bara. Jag tror att många känner igen sig, säger Nadine.  

Skolan, är det verkligen så här illa?

– Ja, svarar båda.

– De vuxna tror att de kan bete sig hur som helst bara för att de har makt. Vi vill att de ska förstå hur vi känner, säger Billy.

Känns som en revansch

För Nadine var det svåraste att börja skriva, sedan kom historien av sig själv.  

– Jag är inte den person som mina lärare tror kan skriva, särskilt inte en hel novell, så det här är lite revansch på ett sätt.  

Nu beskrivs de som ”debuterande författare i tonåren”.

– Det känns roligt, och konstigt! Jag är författare, säger Nadine.

– Det vore häftigt att få skriva något mer, jag har mycket kvar att berätta, säger Billy.

Fem frågor om:

Om det bästa med att vara 15 år:

”Alla underbara kompisar, de är helt sjuka, vi har jätteroligt!” Nadine

”Alla möjligheter man har framför sig, det är så mycket kvar av livet.” Billy

Om vad vuxenvärlden behöver göra:

”Det behövs fler vuxna i skolans värld som bryr sig! Vågar lägga sig i och se när en elev mår dåligt. Och se positivt på oss unga. Och för elever, säg nej, backa när någon blir mobbad.” Billy

”Våga släppa in normbrytarna, se dem och uppmuntra dem, deras begåvning, de behövs också. Och till folk i vår ålder, släng masken!” Nadine

Om det bästa med Bandhagen och Högdalen:

”Människorna som bor här. Vi från orten har ett speciellt driv och en kämparglöd, tror jag, vi har inte fått allt serverat.” Nadine

Om framtiden:

”Drömmen är att få jobba med teater och film, och hjälpa människor på något sätt”. Billy och Nadine (båda är med i teatergruppen Umbra)

”Jag vill vara en förebild för andra, vet inte exakt hur ännu. Leva ett liv som andra kan inspireras av.” Nadine  

Om något att ha med sig i livet:

”Självmord är en permanent lösning på ett temporärt problem.” Billy.

”Var galen, var hur du vill - simma motströms! Du har roligare då.” Nadine.

Visa merVisa mindre

LÄS utdrag ur deras noveller

BILLY

"Jag står på perrongen i Bandhagen och väntar på tunnelbanan. Det är kallt ute, inte en människa i närheten, bara jag och mina tårar som rinner ner för kinderna. Det är fyra minuter kvar innan tåget ska komma och jag mår väldigt illa, känner mig konstig i magen. Jag vill egentligen inte göra det här, men det kanske blir bäst så. Nu är det bara två minuter kvar - men det känns som en evighet. När jag står där och väntar blixtrar minnesbilder från morgonen förbi. Hur kom jag hit, vad det var som fick mig att komma hit?"

NADINE

"Jag går upp för stentrapporna i skolan, ser de gamla fossilerna slingra sig under mina fötter. Jag börjar gå fortare och fortare och känner en klump av oro växa i min mage. Jag tror egentligen inte på några varelser, men jag känner mig ändå iakttagen och tittar hela tiden bakåt. Fossilerna förföljer mig längs marken medan jag ökar tempot och börjar springa.

”Fan vilken fart du har då! Du är visserligen sen, men vi har ändå bara syslöjd så du har inget att skynda till.”

Jag tittar upp och ser mina bästa kompisar Zack och Mirro. När de ser mitt ansikte ryggar de tillbaka.

”Vem fan tror du att du är? Hon ser ju ut som en missbildad åsna”, säger Zack till Mirro och brister ut i ett garv. Mirro svarar Zack tyst, något i stil med att jag är störd, undrar om jag hade lämnat hjärnan hemma också.

”Vilka tror ni att ni är, egentligen? Vad är det med er idag? Idioter.”

När Zack slutat skratta säger han åt mig att sluta skämta och gå och sätta på mig masken. Han tycker att jag kanske gått lite för långt den här gången, även om det är grymt vågat. Vi brukar skoja med varandra, men jag förklarar för dem att det här inte är något skämt, att jag gick hemifrån utan masken idag och att jag känner mig fri."

Visa merVisa mindre

Författarskolan

Författarskolan ordnas av Berättarministeriet, som är ett samarbete mellan kommun och näringsliv, ihop med bokförlaget Forum och vänder sig till ungdomar i åldern 15-18 år som bor i Järva, Södertälje eller stadsdelarna Farsta och Enskede-Årsta-Vantör. Ungdomarna får manuscoachning och får lära sig hur en bok blir till. Tio ungdomar antas varje år. Röster ur skuggan är deras fjärde novellbok och finns nu att köpa i handeln och på nätet. Håll utkik på berattarministeriet.se för att söka till årets Författarskola.

Visa merVisa mindre