Det är svårt att höra vad Rodrigo Perez säger. Det är faktiskt svårt att höra vad man själv tänker. I den lilla ettan vid Kvarnplan dånar det så högt i väggarna att Rodrigo tvingas ha hörselkåpor.
– Jag känner mig som en fånge.
Hela fastigheten måste stambytas och snart knackar byggjobbarna på hans dörr.
Rodrigo Perez är nästan helt blind på ena ögat. Han har drabbats av två cancerdiagnoser, diabetes och en nervsjukdom. Ska han röra sig utanför hemmet är det rullstol med ledsagare som gäller. Med stor möda kan han ta sig till sin egen toalett på egen hand.
Toaletter i källaren
Men svårare blir det när vattnet ska stängas av – i två månader. Då är han hänvisad till den tillfälliga toaletten nere i källaren.
Men dit kommer han inte. Trappor sätter stopp.
– Jag vet inte hur jag ska lösa det här.
Duscharna ligger i ett garage ett femtiotal meter bort. Små trånga bås, som inte är handikappanpassade. Även dusch blir uteslutet.
– Vi har ansökt om ett tillfälligt boende hos kommunen. Men de säger nej. De hänvisar till bostadsrättsföreningen som i sin tur hänvisar till tillbaka till kommunen, det blir ett absurt moment 22, säger dottern Paloma Lucero.
Har inte tillräckligt behov
Bostadsrättsföreningar har ingen skyldighet att ordna ett boende, och kommunen motiverar sitt beslut med att Rodrigo inte har stöd av hemtjänsten under stora delar av dygnet och därmed borde kunna klara sig själv. Och det har han gjort, men Rodrigos hälsa försämras gradvis. Och besluten om mer stöd har inte hängt med.
Stödet speglar också vad Rodrigo klarar av under normala omständigheter.
– Vi har såklart tänkt att han skulle kunna flytta in hos oss, men med de anpassningarna han behöver så går det inte. Det blir för trångt. Vi bor också i en annan kommun, vilket ställer till det med hemtjänsten. Det blir också för dyrt att hitta ett boende på egen hand, säger Paloma Lucero.
Inne på det tillfälliga byggkontoret sitter ansvarige platschefen Ulf Kaiser.
– Det är helt galet att kommunen ska låta honom bo kvar här. Han kan ju inte ta sig till toaletterna eller duschen.
Farligt damm
Han har skrivit ett intyg till kommunen att varken toaletterna eller duscharna är handikappanpassade. Han påpekar också problemet med kvartsdammet.
De kan nämligen inte sätta upp skyddsplast i hans lägenhet, för då kan Rodrigo inte ta sig ut. Det innebär att hela hans lägenhet kommer bli full med damm. Enligt Arbetsmiljöverket finns stränga föreskrifter hur man ska hantera kvartsdamm då de allra minsta partiklarna kan tränga ner i lungorna och ge infektioner.
– Det går inte med pappa som haft matstrupscancer. Han är redan känslig för damm som det är, säger Paloma Lucero.
Men kommunen menar att det går med den hemtjänst han har – vilket är ett besök om dagen.
Ett uppmärksamma rättsfall
Det här har hänt förut. Men då, 2015, vann en äldre kvinna mot Järfälla kommun i kammarrätten efter att hon nekats korttidsboende under ett stambyte. Den domen har sedan blivit vägledande för liknande rättsfall i hela Sverige.
Men tiden är knapp för Rodrigo som är orolig för hur han ska göra när byggjobbarna till slut når hans lägenhet.
Utanför hans fönster tornar Posthuset upp sig. Han jobbade åt kommunen i över trettio år och huset rymmer många av Rodrigos minnen. Nu känner han sig bara besviken.
– Jag såg fram emot pensionen. Att jag skulle få tid att göra allt jag velat göra. Men så blev jag sjuk. Nu kan jag inte göra någonting.
– Man har ett stort eget ansvar att ordna med bostad själv. Vi har ingen generell hållning att vi alltid avslår eller bifaller när det handlar korttidsboenden under stambyten, det är alltid en individuell bedömning. Men jag kan hålla med om att det är svårt med just stambyten, säger Annelie Unosson Weis, områdeschef på socialförvaltningen.
Det finns 20 platser på korttidsboende i Järfälla kommun, som i skrivande stund är fulla. De platserna är till för personer med omsorgsbehov dygnet runt och har man inte det är det svårt att få en plats.
Men om behovet ökar under ett stambyte, att man inte kan gå toaletten exempelvis, vad ska man göra då?
– Då är det biståndshandläggaren som i dialog med personen i fråga, tillsammans med hemtjänsten, vårdcentralen och anhöriga ser över om stödet behöver utökas. Är det så att vi bedömer att behovet har ökat då kan beslutet komma snabbt.
Det låter väldigt byråkratiskt att bara titta på omfattningen av stödet man fått beviljat. Kan ni inte bara konstatera att en person inte kan bo kvar?
– Det blir byråkratiskt, men vi har fyrkantiga riktlinjer att förhålla oss till.
När domen från 2015 nämns säger hon att deti domen står tydligt att det stora ansvaret ligger hos den enskilde – samt att andra vägledande domar lyfter fram det personliga ansvaret.
– Är man inte nöjd med vårt beslut har man också rätt att överklaga.