På sin egen bakgård. "Jag lämnade mitt gamla liv och är jätteglad", säger Can Demirtas om att han lämnade Rinkeby till förmån för först Enskede, och sedan Hammarbyhöjden. Foto: Karoline Montero Araya

Måste gitt-stjärnan: "Förorten är inte 70-talets Bronx direkt"

Vinterns största, och mest otippade, svenska biosuccé heter "Måste gitt". Vi hälsade på hemma hos filmens stjärna Can Demirtas för att prata förort, framgång, och om Rinkeby är en "no-go-zon".

  • Publicerad 09:50, 16 jan 2017

Så fort någon från förorten spelar skurk så börjar man prata bakgrund, tror att han spelar sig själv,

Det handlar om geografi. Var du är bestämmer vem du är. Människor tar in hur du ser ut, hur du låter, vad du har för adress. Så är det för Metin, småfifflaren från Jordbro som i succéfilmen "Måste gitt" av en slump hamnar i klorna på den snofsiga kultureliten, och får börja pendla in till fashionabla förlagsadresser i city.

Och så är det för Can Demirtas, 30-åringen som spelar Metin. För ett par år sedan lämnade han hemorten Rinkeby för Hammarbyhöjden, eftersom han vill att barnen ska lära sig prata perfekt svenska. En förort med skamfilat rykte byttes mot en annan förort, "Den vita staden", med betydligt högre genomsnittsinkomst och på promenadavstånd utanför tullarna. "Språket är nyckeln", säger han.

– Om du har en överläkare som är från Iran eller Turkiet, då kommer folk ändå hellre att välja Åke från Skåne. Det är som i filmen. De på förlaget läser det Metin skriver och tänker att han är någon litterär lirare, att en Jonas Hassen Khemiri ska dyka upp och vara artig i fina kläder. Så är Metin den han är, det blir värsta chocken, säger Can Demirtas.

Att det är skevt att det är så, det är givet. Vad man ska göra åt det för att framtiden ska bli bättre? Det är politikernas sak att lösa: "Det är därför de får betalt, jag vill bara att mina barn ska ha allt i livet".

"Det är inte Bronx direkt"

När vi ses har en barnboksförfattares framträdande i tjeckisk tv gjort att begreppet "no-go-zon", alltså områden där kriminella styr och polisen inte vågar ingripa, hamnat i debattfokus igen. Det används frekvent, och felaktigt, inom högerextrem media för att ge sken av hur Sverige på grund av invandringen tappat kontroll över vissa förorter. Rinkeby är ett av dessa områden.

På hedersplats: "Måste gitt"-poster för internationell marknad. Foto: Karoline Montero Araya

– No-go-zon… pffff. De försöker måla en bild av förorten som inte är sann, en bild som skapar frustration när den sprids. Ofta blir en höna en fjäder. Det är liksom inte Bronx på 1970-talet direkt, fnyser Demirtas.

Samtidigt sticker han inte under stol med att det finns stora problem i förorterna. Han var själv en stökig 16-åring, som tack vare en engagerad ungdomsledare med en liten stadsdelspeng och en lokal, upptäckte skådespeleri och teater istället för kriminalitet; "Det var första gången som någon lyfte oss". Men då han och hans polare drev runt, buskörde moppe och spelade fotboll mitt på gatan, har läget i hans gamla kvarter enligt honom idag blivit värre.

– Förut älskade jag Rinkeby. Nu förstör folk, tar ingen hänsyn. Och människor har vapen nu. När jag var ung då hade någon på sin höjd en fjäderbatong, och alla liksom ”wow”. Nu drar de fram automatvapen, det är hemskt. Våldet är grövre, folket yngre. De har tappat respekten för äldre.

Hans förslag på lösning: kunskap, undervisning, fritidsgårdar.

– Det måste satsas. Det gjorde man förr. Men inte längre.

Skådespeleri, inte verklighet

Etagevåningen är ljus och fräsch med rak utsikt över Hammarbybacken. På soffan slumrar en sexmånaders bebis. Det har gått en vecka sedan "Måste gitt" haft premiär. Filmen, som Demirtas även skrivit ihop med regissören Ivica Zubak, har mötts av tung mediabevakning, översvallande recensioner, och publiken har strömmat till så pass kraftigt att den fått flytta upp i de största salongerna.

Demirtas konstaterar krasst att fina recensioner är toppenhärligt, men är det ingen som går och ser dig är du snabbt glömd. Han har så smått börjat bli igenkänd i kvarteren. "Bra film!" ropar folk, och kidsen vill ta en bild ihop med honom.

– Metin är dum i huvudet men man gillar honom ändå, för han är ärlig.

Med kändisskapet kommer också den övervägande risken att folk ska blanda ihop honom med hans karaktär, tro att Demirtas spelar sig själv. Något som ofta drabbar skådespelare med utomnordiskt ursprung som, typiskt nog, ska porträttera gangstern i orten.

– Jag spelar en karaktär på film. Så fort någon från förorten spelar skurk så börjar man prata bakgrund, tror att han spelar sig själv, för ingen tror att man kan spela bra. Men ingen tror att Adam Pålsson är bög bara för att han spelat det.

Om Metin har en huvudroll, och den giriga förlagsindustrin, som vill renommésnylta på gatans äkta streetkredd, har en annan huvudroll, så har Jordbro, med dess mix av folk och sociala strukturer, en tredje huvudroll. Innan premiären fanns rädslan att "Måste gitt" just därför skulle få stämpeln "förortsfilm" – "vi vill bara berätta en story" – och därigenom tappa publik. Så har inte skett, alls.

Osvenskt berättande

– Den är inte svensk av sig, inte i berättarsättet. Och vi tar inte sida. Jag tycker ofta man gör det i svensk film, speciellt när det skildras kulturkrockar. Det är ofta att det är synd om kidsen, att vi i förorten är offer. Visst, det finns mindre förutsättningar. Men de från förorten som sedan blir något blir vassare och bättre för att de får kämpa.

"Måste gitt" har haft premiär, pressperioden är över, och Can Demirtas är tillbaka på sitt vanliga kneg som säljare på Telia. Han hoppas att han om några år kommer att kunna leva på film på heltid, något som han är beredd att göra allt för. Samtidigt, den där ständiga krassheten:

– Jag är realist. Jag har fru, två barn, bil. Hyran ska in. Jag kan jobba på McDonald´s om det är så, ett jobb är ett jobb. Så är jag lärd. Städar hellre toaletter än gör dumheter. Men så tänkte jag inte förr. 

Läs även Stjärnan från "Måste gitt": Flyttade för att slippa Rinkebysvenskan

Hans 5 favoritfilmer

Heat

Pulp Fiction

Django unchained

En oväntad vänskap

Mystic river

Visa merVisa mindre

Can Demirtas: skådespelare, manusförfattare, Telia-säljare. Född 1986 i Rinkeby. Bor med fru och två barn i Hammarbyhöjden. Filmografi: "Knäcka" (2009), "Res dig inte!" (2010), "Måste gitt" (2017). Foto: Karoline Montero Araya