Skoklosterbon Teresa, 36, och hennes man Peter, 39, är jour- och familjehem till barn som av olika anledningar inte kan bo hos sina föräldrar. Familjen växer och krymper alltså om vartannat.
Fyra av barnen är deras egna. Minstingen heter Louie, idag tre år gammal.
Louie är familjens guldklimp. En sladdis som inte alls var planerad men oerhört välkomnad. Att han var av det busiga slaget visade sig snabbt. En liten upptäckare som tar för sig och lever ut.
– Han har alltid varit väldigt nyfiken och äventyrslysten, säger Teresa och ler ett försiktigt leende.
Och det var just den där nyfikenheten som tog över en dag i slutet av augusti, sommaren 2019.
En dag Teresa och hennes familj bär med sig för alltid.
Peter hade precis byggt klart poolen, och runt poolen ett högt staket.
Teresa kunde pusta ut. Hon hade oroat sig över risken med att ha en pool i närheten av Louie, då två år gammal.
Nu när hon inspekterade arbetet och såg att det var praktiskt taget omöjligt för lillen att ta sig över hindret fanns det inte längre något att bekymra sig för.
Var är Louie?
Men så blir det den 25 augusti, 2019.
Peter är på jobbet.
Teresas mamma har kommit på besök och hon och Louie leker fint på altanen. Själv passar Teresa på att ta hand om tvätten.
– Jag tittar till dem då och då. De skrattar, Louie dansar. Allt är frid och fröjd, berättar hon.
Så blir det plötsligt tyst. Teresa går ut till sin mamma och ser att Louie inte är där.
– Jag frågar henne var han är och hon tror att han har sprungit in till mig. Ett enkelt missförstånd, säger hon.
Tiden går och inte en skymt av tvååringen. Sakta men säkert växer en klump i Teresas mage.
Hon springer förbi poolen och tittar noga. Ingenting. Hon går till hönshuset där Louie brukar krypa in och gömma sig. Ingenting. Han är helt borta.
– Vid det här laget är jag riktigt stressad. Han finns verkligen ingenstans. Men så springer jag till poolen en andra gång. Precis då kommer solen fram bland molnen och jag ser något i vattnet.
Trycker, blåser och gråter
På botten av poolen syns en liten arm. Louies arm.
Nu går det fort. Teresa och hennes mamma kastar sig över staketet. Skrapar upp ben och armar.
Mormor är först i vattnet och plockar upp sitt barnbarn.
Teresa tar emot Louie och lägger honom på poolkanten. Hon tror att han är död. Huden är blek och läpparna knallblå.
– Jag minns att jag bara skriker. Ett urskrik. Det måste hörts hur långt som helst. Men så är det som att jag bara ”nej, han är inte död. Han ska inte dö”.
Hon tar sin son i famnen och springer in till öppna spisen. Han är så kall. Samtidigt ringer Teresas mamma SOS och strax därpå påbörjar Teresa HLR.
– Jag trycker, blåser och gråter. Trycker, blåser och gråter.
Inom några minuter anländer två brandmän från Skoklosters brandstation som tar över återupplivningsförsöket. Efter dem kommer pappa Peter. Huset fylls på snabbt.
Räddningspersonal från Enköping, Upplands-Bro och Bålsta dyker upp och i efterhand kan man konstatera att hela 22 personer har kommit till undsättning.
”Babblarna!”
Louie förs med helikopter till Karolinska Universitetssjukhuset i Solna.
Mamma Teresa och pappa Peter följer efter i ambulans. När de kommer fram möts de av en läkare som berättar att Louie fortfarande lever men att läget är kritiskt. Föräldrarna går in till sin son. Han får hjälp med andningen, uppkopplad med vad som känns som tusentals slangar.
– Allt jag kan tänka är att jag har dödat mitt barn. Det skulle vara omöjligt för honom att ta sig över det där staketet, men han lyckades. Och jag har dödat mitt barn.
Hon faller till marken flera gånger. Får panikångestattack efter panikångestattack.
Sjuksköterskorna klappar på henne. Kramar om henne. Det är ett rent och skärt helvete.
Läkaren säger till föräldrarna att de ska försöka göra ljud som Louie känner igen och tycker om.
– Vi drar igång Babblarna på Youtube och säger saker som ”var är Babblarna någonstans, Louie? Kan du se Babblarna?” och ”tänk vad roligt det ska bli att komma hem, Louie. Alla väntar på dig därhemma”.
Ett dygn senare händer det. Louie slår upp ögonen. Och säger ”Babblarna!”.
Louie överlevde, mirakulöst nog utan men, och i somras fyllde han tre.
Det har varit ett övermäktigt år och Teresa kraschade till följd av händelsen.
Sakta men säkert börjar hon ta sig upp på fötterna igen.
När årsdagen för katastrofen närmade sig undrade hon hur familjen skulle tackla det hela. Hon fick rådet av en nära vän att istället för att minnas dagen som en katastrof skulle de fira livet.
Och så fick det bli.
– Vi tog tillbaka dagen och anordnade ett fira livet-kalas. Brandmännen som var först på plats vid olyckan kom förbi på tårta och så fick vi besöka Bålsta brandstation och åka brandbil. Jag har aldrig sett Louie så lycklig, skrattar Teresa.
Det kommer alltid finnas något som skaver inom henne, det vet hon. Men hon fick behålla sin Louie och för det är hon evigt tacksam.
– Wow. Tänk att han finns. Tänk att han är min och att han lever.
Först på plats: De berättar.