1990 sprang Daniel Åkerlunds pappa Kjell i mål på Stockholm halvmarathon med tiden 1.29.58. Nu, 32 år senare, ska Daniel försöka slå det gamla familjerekordet.
– Man säger att man inte ska bli som sina föräldrar men det är oundvikligt, säger han och ler.
Som liten brukade han stå och heja på sin pappa och han har själv sprungit mycket till och från. Men det är först de senaste tre åren som han har kommit igång ordentligt.
Lördagen den 17 september är det dags att se vad han går för, då går nämligen Stockholm halvmaraton av stapeln.
– Man blir alltid nervös. Ju närmare inpå ett lopp man kommer, desto mer vill man spela ner betydelsen för att ta bort pressen från sig själv. Därför är det dumt att göra såna här intervjuer.
Maran har infört ett nytt koncept i år. Varje stadsdel har ett ansikte utåt och Daniel har blivit utvald att representera Norrmalm.
Det innebär att han har tränat enligt ett visst upplägg och kontinuerligt uppdaterat Stockholm halvmarathons sociala medier med info om hur det har gått.
Efter många veckor av hård träning känns pappa Kjells rekord inte omöjligt att slå.
– Pappa tycker att det är fusk för att skotillverkningen har gått framåt och att jag har fått proffshjälp. Men nä skämt åsido – han tycker att det här är bra.
Om en vecka fyller Kjell 70 år.
– Han hade en idé som var så himla fin. Han tänkte att han skulle vara med i loppet och få en ny tid som 70-åring som jag sedan ska slå när jag är 70. Men tyvärr är hans höft för dålig.
När Daniel springer sina 21 098 meter ska hans pappa heja på. Även Daniels ettåriga dotter ska vara i publiken.
– Det vore väldigt kul om hon kunde slå mitt rekord en dag.
Hur kommer man igång med löpning?
– Man kan börja med en rask promenad som successivt blir lite raskare. Innan man vet ordet av så joggar man och helt plötsligt springer man.
– Många har en föreställning om att det ska vara som på idrotten i skolan, att man springer med blodsmak i munnen. Men det behöver inte vara så svårt.
Gillar asfalt
Daniel håller sig till Djurgården för längre löpning och Gärdet för intervaller.
– Jag gillar att springa på asfalt. Den är brutalt ärlig. Ute i skogen kanske man drar ner på tempot för att lyfta fötterna. På asfalt blir farten alltid vad farten är.
Var är det bäst att spurta?
– På Söder – där vill man inte vara längre än nödvändigt!