Vaccinerad. Maj-Britt Eriksson säger att det var självklart att vaccinera sig. Foto: Erik Lejdelin

Maj-Britt, 98, tar pandemin med ro

Maj-Britt Eriksson hör till de Järfällabor som nu är vaccinerade. – Det var väldigt smidigt allting, man behövde inte ens röra sig, säger hon.

  • Publicerad 16:07, 1 apr 2021

– Jag ser dåligt, jag hör dåligt och jag går dåligt. Men annars mår jag bra, säger Maj-Britt Eriksson och skrattar till.

Hon sitter vid fönstret och tittar ut över parkeringen på Smedens äldreboende. Hon är ganska nyinflyttad men rummet är snarlikt hennes gamla kök på Sångvägen. Det är samma gardiner, samma tavlor – till och med den gamla fästmanssoffan fick plats.

Jag håller avstånd och bär munskydd. Restriktionerna gäller, trots att hon är en av de få som har blivit vaccinerade i Järfälla. Hon är född 1922 och har bott i kommunen sedan hon var fem år.

Huset kvar

– Jag flyttade till Skälby efter att pappa hade fått jobb på Sieverts Kabelfabrik. Huset som vi byggde står fortfarande kvar i dag.

I trädgården lekte hon och hennes småsystrar bland äppelträd och höns. Som ton­åring fick hon jobb som biträde på apoteket i Spånga.

– Det var väldigt krångliga namn på alla burkar och flaskor. Jag fick rabbla namnen om och om igen när jag sprang upp och ner för trapporna till lagret.

Och så 1941, på ett läger för Unga Örnar på Färingsö, träffade hon sin blivande man.

– Rätt som det var så blev man med barn och då var man tvungen att gifta sig kvickt. Barnet kom efter bröllopet, men lite för tidigt.

Fotoalbum. Maj-Britt bläddrar bland sina gamla bilder. Foto: Erik Lejdelin

Maj-Britt Eriksson har skrivit en hel del dikter i sitt liv och för en tid sedan hörde hennes dotter av sig och frågade om hon inte kunde skicka in en vårdikt till ­Dagens Nyheter.

”Jo, det kan väl göra”, sa Maj-Britt och började skriva.

Tjugo minuter senare ringde hon tillbaka till sin dotter som skrev ner hennes rader och skickade in. Några dagar senare fick hon läsa sina ord i tidningen.

Systern bodde här

2020 drog pandemin över världen. Men är man nästan hundra år får man kanske ett annat perspektiv på saker och ting.

– Jag tar det med ro. Jag har kunnat prata med barnen och barnbarnen i telefonen. Det är heller aldrig tråkigt här, det är kaffe och kaka stup i kvarten tycker jag.

En av hennes två systrar bodde också här på äldreboendet. I fjol gick hon bort, men Maj-Britt kunde inte närvara på begravningen.

– Jag är inte ledsen för det eftersom jag fick sitta hos henne när hon dog. Bara dagen innan hade vi suttit och sjungit en juldikt som hon alltid sjöng för sina barn.

Är du rädd för döden?

– Nja, jag funderar på döden, det där att man en dag inte kommer att finnas längre. Men jag tycker alltid att mina barn håller på och spelar in det jag säger och mina verser. Så man kan säga att de spar ner mig.

Maj-Britt Eriksson tycker att livet under pandemin ändå gått sin gilla gång. Hon ser framemot när pandemin försvinner, men hon säger själv att det är långt ifrån säkert att hon kommer leva till dess. Foto: Erik Lejdelin