– Jag har gått in i väggen ett par gånger. Sist blev jag arbetslös och sjukskriven – allt på en gång. Men jag hade turen att träffa rätt person på arbetsförmedlingen, säger Lena.
I stället för att tvingas söka jobb fick hon gå en pralinkurs. Det blev en nystart. Och aldrig kände hon sig så tillfreds som när hon var i pralinköket.
– Jag började göra praliner åt bekanta och släktingar, och som priser när min och min dotters hästklubb hade tävlingar. Sedan har jag gått fler utbildningar och haft flera praktikplatser, bland annat hos Liv Sandberg som är världsmästare i bröllopstårtor och hos Lotta Sunnås-Everaere på Bönan & Roten i Åkersberga.
Men plötsligt sa arbetsförmedlingen stopp. Lena fick inte ha kvar sin praktikplats.
– Jag fick ångest, nästan depression. Men försäkringskassan sa att ”du är nog bara lite ledsen, du får inga pengar”.
Då bestämde sig Lena för att satsa och starta sitt eget pralinföretag.
– Jag är snart 60 och jag har aldrig vågat något sådant. Nu var det dags!
Byggde om köket
Matbordet fick flytta ut och köket byggdes om, och sedan några veckor är produktionen i gång på allvar. När Mitt i Sollentuna dyker upp i ”chokladfabriken” är det hjärtformade praliner med hallonfyllning som ska skapas.
– Receptberäkningen är ren matkemi. Olika mängd kakao och fett och allt måste stämma så att jag kan garantera hållbarhet i minst två månader. Det är matematik, säger Lena.
Ska säga ”knack”
Dessutom ska chokladen till pralinernas skal tempereras, alltså värmas till en viss grad, svalna, och värmas igen. Och det är olika grader för olika slags choklad.
– Det är för att kristallerna ska inordna sig rätt. När man biter i en pralin ska det säga ”knack”, förklarar Lena.
Hittills har hon skapat fem olika kollektioner – Lakrits, Citrus, Avec, Sommar och Gamla Godingar – med fyra slags praliner i varje.
– Jag har funderat på vad jag tycker skulle vara gott, och så har jag testat, och nu börjar jag lära mig vad folk gillar mest.
Inte samma stress
Det har fallit väl ut och försäljningen går bra. Men det är tufft att vara egen företagare, kanske för tufft för en som har utmattningssyndrom?
– Visst kan det här vara utmattande och stressigt men det är på ett helt annat sätt än de jobben jag hade och blev utbränd, då var det administration i kommuner bland annat, alltid med deadlines som hängde över en, säger Lena.
”Vill absolut fortsätta”
Nu tar hon i stället hjälp av en väninna som sköter ekonomin, och av andra som sköter exempelvis hemsidan. Det finns heller inte någon press i form av stora egna investeringar i företaget.
– Nej, det är relativt små kostnader. Dessutom är mina utgifter, efter maskinparken som kostade i början, mest råvaror och de är ju direkt knutna till inkomster. Jag satsar ett år på att uteslutande göra detta. Håller det inte kanske jag får jobba lite med annat vid sidan av. Men jag vill absolut fortsätta med detta och jag hoppas att det inte ska kosta familjen en massa!