"Efter att ha klarat mig i 1,5 år och bara fyra dagar innan jag skulle ha fått mitt vaccin snubblade jag på mållinjen och blev en av de inlagda med svår covid på Danderyds sjukhus.
Jag blev intagen via en “sluss” där jag låg ensam och frös i evigheter. Den första veckan var en enda röra av ryggmärgsprov, infarter och tätslutande andningsmasker.
Jag var livrädd och frågade sköterskan: "Ska jag dö nu?". Hon sa inte nej, bara "så ska du inte tänka." Jag ville veta om jag skulle skriva några sista rader i mobilen till barnen.
Vi patienter låg sedan på rader med en vikvägg mellan oss. Man hörde de andra som skrek, grät och hostade hela tiden.
Lyckan när de berättade att jag skulle få komma till en IMA-avdelning var obeskrivlig. Friheten att få byta till smidigare andningsmasker var så skön.
I och med att jag blev piggare kunde jag kolla på serier på datorn, lösa korsord och spela Pokémon Go där jag har flera av mina elever som med- och motspelare. Foton och videor som jag fick skickat till mig på mina barnbarn var den bästa medicinen.
Efter nästan tre veckor på IMA, som är snäppt under IVA, och avdelning 4, blev jag utskriven – officiellt smittfri och fullproppad med antikroppar. Vaccinet ska jag boka i alla fall.
Hemma väntade en oxymeter (syremättnadsmätare) i brevlådan, så att jag kunde ha lite koll hemma.
Tredje och fjärde natten hemma vaknade jag av samma bänghuvudvärk som i början av min corona. När jag testade syret låg jag på endast 69 procent. Jag blev livrädd – hur länge har jag legat på den nivån och sovit? Jag fick åka in akut, men som tur var fick de snabbt upp syrenivån.
Nu är jag på covid-rehab på Sollentuna sjukhus och väntar på att bli utskriven nästa vecka. Vill vara hemma när sonen slutar nian. Nu får jag andningsträning, jag blåser i en tuta med motstånd. Mina dagar fylls av tre träningspass: utepromenad, trappträning och sitträning. Som kvinna är jag ganska ensam här, det är mest män som är inlagda.
Min resa är inte slut än på länge. Jag vet att jag kommer att kämpa med andfåddhet och oerhörd trötthet en lång tid framöver. Men jag lever åtminstone!"
Efter nästan tre veckor på IMA, som är snäppt under IVA, och avdelning 4, blev jag utskriven – officiellt smittfri och fullproppad med antikroppar. Vaccinet ska jag boka i alla fall.
Hemma väntade en oxymeter (syremättnadsmätare) i brevlådan, så att jag kunde ha lite koll hemma.
Tredje och fjärde natten hemma vaknade jag av samma bänghuvudvärk som i början av min corona. När jag testade syret låg jag på endast 69 procent. Jag blev livrädd – hur länge har jag legat på den nivån och sovit? Jag fick åka in akut, men som tur var fick de snabbt upp syrenivån.
Nu är jag på covid-rehab på Sollentuna sjukhus och väntar på att bli utskriven nästa vecka. Vill vara hemma när sonen slutar nian. Nu får jag andningsträning, jag blåser i en tuta med motstånd. Mina dagar fylls av tre träningspass: utepromenad, trappträning och sitträning. Som kvinna är jag ganska ensam här, det är mest män som är inlagda.
Min resa är inte slut än på länge. Jag vet att jag kommer att kämpa med andfåddhet och oerhörd trötthet en lång tid framöver. Men jag lever åtminstone!"