"Jag var åtta år gammal när jag visste att jag ville spela hockey. Året var 2002 och på TV visades de olympiska spelen i hockey. Min pappas kusin hade fått mig och mina tre systrar att få upp ögonen för sporten. Kanada spelade mot USA i finalen och efter att Kanda vann minns jag hur jag vände mig mot min pappa och sa att jag ville spela hockey.
Det var en häftig upplevelse.
Jag och mina tre systrar, vi är ungefär jämngamla, började spela samtidigt. Min pappa kunde ta med oss redan halv sex på morgonen, innan skolan, för att träna och spela bara vi fyra systrar. Både min mamma och pappa stöttade oss väldigt mycket, vilket har varit väldigt viktigt. Senare när jag var 13 flyttade jag hemifrån för hockeyn, precis som mina systrar, och har både spelat i USA och Kanada.
Sedan dess har jag satsat på hockeyn.
För två år sedan, efter att jag avslutat mina studier i USA och spelat för Calgary Inferno i Kanada, kom jag i kontakt med en coach här i Danderyd. Nu har jag spelat två år för SDE i Danderyd. Vi är ett starkt lag, med bra lagledare och utvecklas, vilket är viktigt för mig.
Min uppgift som back på planen är att skydda vårt mål och se till att jag alltid är i en bra position för att hjälpa mina lagkamrater. Att göra det andra lagets jobb så svårt som möjligt – vilket ibland kan resultera i en del blåmärken.
Sverige påminner mycket om Kanada. Vintersporterna är stora, vilket jag antar beror på klimatet till viss del. Man tar hand om sina unga atleter och utvecklar talanger. Så länge unga tjejer får möjlighet att gå sin egen väg, får stöttning med bra mentorer och förebilder, så tar de möjligheten att utvecklas.
En av de bästa sakerna med sporter är att de kan lära oss andra läxor i livet. Motgångar, lära sig att vara en del av ett lag, stötta andra. Det enda du kan kontrollera är din egen kropp och din attityd när du spelar. Till andra unga atleter skulle jag säga, ta hand om din kropp, ta med dig en positiv attityd på planen. Kör på, det är värt det."