Det syns inte om man inte är uppmärksam.
På golvet mellan konstkuben, kulturhusets lilla utställningsrum, och trappan upp till andra våningen löper ett mycket tunt streck.
Det utgörs av tallbarr som konstnären My Lindh klistrat fast på klinkergolvet. Flera barr har lossnat och försvunnit när besökarna gått på dem.
Strecket är 22 meter långt och ett svar på frågan ”Hur långt når en tall?” som också är namnet på den utställning som pågår inne i konstkuben.
Så hög är en av de högsta furornai Kristinebergsskogen, ett träd som bevarats medan många andra huggits ner eftersom det ska byggas bostäder där.
Kan mätas på många sätt
Men en talls utsträckning kan bestämmas på fler sätt.
Man kan omfamna den, känna dess doft, höra suset i trädkronan. Man kan ta hänsyn till det man inte ser; rotsystemet, som sträcker sig ännu längre ner och i sidled än trädet ovanför marken.
Om det får stå kvar kan det nå in i framtiden.
– När man sparar en gammal tall, är det inte bara för att den är stor utan för vad den betyder för ekosystemet. De som planerar området har gjort stora ansträngningar för att ta vara på de träd som sparas. De har verkligen försökt skydda dem, säger My Lindh.
Hon har fått uppdraget att göra en konstnärlig gestaltning i det nya bostadsområdet. Ett uppdrag som får ta tid och ska vara ”utredande, processbaserat och performativt”.
– I konstvärlden gick det ett litet sus eftersom det var en fantastisk inbjudan. Att man får hålla på i nästan ett år och att verket ska ta plats i skogen är ovanligt. Det kändes nyskapande och spännande.
Utforskar tillsammans
Sedan i höstas har hon träffat Vallentunabor, barnen i Hagaskolans klass 5B och kommunfolk som planerar det nya Kristinebergsområdet.
I möten och samtal utforskar de förhållandet mellan människa och natur.
Första gången hon träffade barnen var i Kristinebergsskogen. Senast för några veckor sedan när de besökte henne i konstkuben.
På väggen sitter ordmoln från deras samtal om skogen och träden.
”Skogen känner mycket mer än vi anar” och ”En tall kan hjälpa människor så att de kan klättra” står det på två av lapparna.
Hälften av träden försvinner
I Kristineberg försvinner nästan hälften av träden för att ge plats åt det nya området.
Hur bra My Lindhs verk än blir kommer det inte att kunna ersätta den natur som gått förlorad.
Är konstprojektet ett slags avlatsbrev, en kompensation för att trösta Vallentunabor som blivit av med ett älskat strövområde?
– Jag tänker att konsten också kan vara ett sätt att närma sig de frågorna, svarar My Lindh. Jag ställer ju frågan ”hur långt sträcker sig en tall?”. Hur mycket plats tar en människa, var möts vi? Hur ser den förhandlingen ut? Vad är värt vad och vem bestämmer det?
Verket hon skapar tillsammans med Vallentunaborna blir ett sätt att bearbeta de frågorna.
– Jag tror på konstens förmåga. Som konstnär får man gå in med öppna ögon och en allvarlig intention. Försöka undersöka ganska förutsättningslöst. Men frågan är central i hela världen. Hur ser vi på oss själva? Vilket förhållande har vi till naturen? Hela västerlandet behöver vända på blicken. Det här blir som en bild av den diskussionen.