Jag hade sett fram emot en promenad i Kransen med den förmodligen bästa ciceron man kan tänka sig, men det blir det inget av. Författaren är nyopererad och har ena foten i något som liknar en slalompjäxa. Så det blir till att sitta i hans vardagsrum.
Kjells nya bok "Dåligt folk" utspelas till mesta delen i Årstaskogen och i Brännkyrka gymnasium. Den handlar om en pojke som får sin farbror som styvfar. Det är en elak gubbe, något modellerad efter Hasse Alfredsons ondsinta fabrikör i "Den enfaldige mördaren".
Stockholm läser Kjell
Huvudpersonen i boken liknar väldigt mycket pojken från "Huset vid Flon", Kjells Augustprisnominerade genombrott från 1997 som i år också utsetts till årets Stockholm läser-bok. En modersbunden kille med suput till far/styvfar i utkanten av samhället.
– Elak styvfar i pojkens ögon, men jag antar att man efterhand börjar ställa sig frågan ”vad är sant och inte sant?” Det här med opålitlig berättare – det gillar jag! Likadant med öppna slut. Men det tycker folk inte om.
Kjell berättar om en twist i slutet av boken som gör att man blir sugen på att läsa om hela romanen med nya ögon (jag kommer inte att spoila något här. Läs boken).
– Det tyckte jag var fiffigt, det var bra.
– Alla de här böckerna, mycket är ju självupplevt, det är det ju. Men det är romaner. Så tjänar jag konstnärligt på att ljuga ihop något så gör jag det.
Med hyfsad regelbundenhet har författaren allt sedan debuten 1972 utkommit med en bok vart tredje år. Hur startar skrivprocessen för en ny bok?
– Ofta ser jag en bild framför mig. En bild jag haft flera gånger är att det står två barn i ett mörkt rum, det händer direkt ingenting men är en otäck stämning. ”Vad fan är det där? Vad gör dom där?” Sen fortsätter det i huvudet på mig tills det blir en roman.
– Efter det sitter jag i minst ett halvår och grubblar. Då har jag en pärm med alfabetiskt register, så på P skriver jag in personer, intrig under I, scener går in under S och så vidare.
Kreativ frihet
När pärmen börjar bli tjock är det dags för nästa stadium, historien skrivs ned för hand i kollegieblock.
– Det blir ganska dåligt faktiskt. Men det gör inte så mycket för sen börjar jag stryka i texten. Personer kan falla ifrån eller tillkomma och så försöker jag förbättra det här eländet till språk i första versionen. Det kan ta ett år.
Vilken är den mest kreativa fasen?
– Det är väl när jag skriver ner korta idéer i pärmen, då har jag ingen censur i huvudet. Hur tokigt det än kan låta skriver jag det ändå.
En annan av dina böcker som jag tycker mycket om är Mammas gata. Berättelser från Midsommarkransen med porträtt av minst sagt udda figurer och anekdoter från Kransen. Den har jag använt mer eller mindre som guidebok och knallat omkring här med den i handen.
– Ja, det är skrönor och riktig historia om Kransen. Men den återkommande adressen kallad ”Gamla gatan” i boken finns inte på riktigt. Den är skapad, en hopslagning av flera gator men också ren fantasi.
Förr i tiden var Kransen, Aspudden, Gröndal och Liljeholmen utpräglade arbetarstadsdelar. Nu är det andra samhällsklasser som bor här, säger Kjell.
– Det var fyra ettor på varje våningsplan. Där bodde ofta en familj med ett antal ungar. Nu är det mer folk i 35-årsåldern, två barn och kanske en jycke. De har mycket annat i huvudet och läser inte. Och är inte så intresserade av historia.
Kjell avslutar med att berätta om "Klädbacken", ett skogsparti i Kransen där tanterna hängde tvätt. Det var också ett samlingsställe för Kransens "katoliker", så benämnda för att deras ögon gick i kors. De brukade hänga där och ta en pilsner eller två.