Kerold Klang, vår egen Stockholmskännare, är inte förtjust i Nobel Center. Foto: Karin Nilsson

Kerold Klang om Nobel Center: "En jättebunker"

  • Publicerad 22:37, 20 mar 2015

Vad gillar du Nobelpriset? Får du en släng av nationell stolthet en gång om året när prisutdelningen sätter Sverige på kartan, som det brukar heta?

Det får inte jag.

Personligen har jag svårt för prisutdelningar och välgörenhetsgalor. Det blir alltid krystat och ett ängsligt tåtrippande när stora tillställningar handlar om pengar eller ära. Men jag har respekt för dem som tycker annorlunda.

Nästa fråga är vad Nobelstiftelsen tycker om Stockholm. Inget vidare, tydligen. Annars skulle stiftelsen inte välja att slå ihjäl Nybrovikens och Ladugårdslandsvikens nästan intakta artonhundratalsmiljö med en ofantlig kub som i form och storlek för tanken till ett kärnkraftverk eller ännu hellre Joakim von Ankas pengavalvshus i Ankeborg. Kanske en händelse som ser ut som en tanke, det där sistnämnda.

Städer är tättbebyggda områden där hus från olika tidsepoker blandas och samsas. Sedan finns det städer där vissa kvarter och stadsdelar i stort sett är intakta sedan kanske sekler tillbaka. De är tidsmaskiner dit det nya aldrig marscherat in och sprängt den arkitektoniska helheten. Det är på dessa platser som folk trivs, där de vill bo och det är dit turisterna vallfärdar.

Troligen för att det finns få av dessa helhetsmiljöer kvar här i världen. Stockholm är kanske världens mest underskattade stad i de egna innevånarnas ögon. Det ska till en rejäl hemmablindhet och kanske ett kroniskt mindrevärdeskomplex för att missa Stockholms unika kvaliteter: den näst intill obrutna artonhundratalsmiljön som kantar Nybroviken, Ladugårdslandsviken, Norrström och Strömmen mellan Gamla Stan och Skeppsholmen.

Mitt i detta vill Nobelstiftelsen malplacera en jättebunker, ett näringslivets svar på politikernas Stockholms Stadshus. Om Stockholmarna underskattar sin stad, så tror jag att Nobelstiftelsen rejält överskattar sin betydelse för Stockholm. Priset för priset får aldrig bli en apart jättekub som ska dominera blickarna från Strandvägen och höja sig över Nationalmuseum.

Bygget är ingen kultursatsning. Bygget handlar primärt om ekonomi, att göra business, att bygga en katedral för uthyrning. Projektet handlar om att visa handlingskraft för egen vinnings skull. Nobelstiftelsen är beredd att förstöra centrums sammanhållna artonhundratalsfront mot vattnet för att tjäna pengar. The Great Donator själv, hade säkert varit den förste att lägga in sitt veto.

Men vad säger då fröken Stockholm, Mälardrottningen själv, om den här häpnadsväckande historien? Jag tror hon säger: bygg gärna på Blasieholmen, men bygg i en stil och med en volym som passar in. Bygg ett annex till Nationalmuseum utan att riva tullhuset och magasinen. Utrymme kommer att behövas när museet ska satsa på större tillfälliga utställningar. Annars finns risk att delar av basutställningarna vi hittills sett, hamnar i malpåse. Ett annex till Nationalmuseum blir den verkliga Stockholmska kultursatsningen. Konferensanläggning med vidhängande restaurang och troligen hotell får Nobelstiftelsen driva någon annanstans.

Tänk om vi alla kan enas om några Stockholmska statements: Inga mer rivningar av artonhundratalshus. Inga fler höghus och påbyggnader söder om Klarabergsgatan-Hamngatan. Inga nya byggnader som kantar Norrmalms och Östermalms intakta inre vattenvägar. Ska vi bygga nytt på någon tom plätt där, så bygger vi i en äldre stil som passar in. Och vi slutar kalla försämringar för utveckling. Sist, men inte minst: Ingen pajasutbyggnad av Operahuset. Behövs ett nytt operahus, byggs det i Norra Djurgårdsstaden. Ska vi säga så? Bra. Då reser vi vidare in i framtiden tillsammans med världens vackraste huvudstad. Utan att göra Ankeborg av Blasieholmen.