"Efter skilsmässan flyttade jag från Vallentuna till Norrtälje. Men det är verkligen inte praktiskt när jag jobbar i Vallentuna och barnen går i skola där. Tid och pengar går åt på att köra bil. Det är tärande och inte hållbart för miljön.

Att bo i lägenhet är inte riktigt jag. Jag började leta efter andra lösningar och hamnade i att det där med tiny house vore något. Jag gillar det fria och vill komma ur ekorrhjulet jag hamnat i. Man behöver inte ha det stort och inte samla på sig en massa saker.

Så jag la ut en fråga på Facebook om det fanns någon i Vallentuna eller Norrtälje som kan tänka sig att låta mig ha ett tiny house på sin mark. Och jag har fått oerhört mycket respons. De flesta är positiva och säger att de också vill bo så.

Min högsta dröm är att ha en community på en gård tillsammans med andra människor. Det måste finnas fler kvinnor som lever som jag med barn varannan vecka. Och det verkar vara många som går omkring med de tankarna. En kvinna i Norrtälje som har två barn tycker att min idé är helt fantastisk. Det skulle vara så himla häftigt att hitta likasinnade. Att ha egna tiny houses men bo på samma plats. Som vi lever nu måste man kämpa så mycket själv.

Jag har bara varit och tittat på en tomt än. De flesta som hört av sig har mark alldeles för långt bort. Helst vill jag tillbaka till Vallentuna.

Det är både spännande och läskigt. Jag har fått lite såna reaktioner också av mina nära och kära. De tycker inte att jag står stadigt på jorden, att jag far i väg. Ska du sälja lägenheten? Hur blir det på vintern, undrar de. Och det är ju sånt man måste tänka på.

Men mina barn är så häftiga. Jag pratar mycket med dem om processen och om att skapa sitt liv. Jag berättade om tiny house och sa att de inte kommer att kunna ha några egna rum. De tyckte mest att det verkade mysigt och att man kan vara närmare naturen. Jag har försökt lära dem att inte vara så rädda för förändring."