För fyra år sedan var Jimmi Lännerholm en helt vanlig 18-årig Väsbykille med BMX som största intresse. Men en svår olycka förändrade hans liv på några sekunder.
Det var på en idrottslektion i skolan som han flög av trampolinen och landade rakt på huvudet. Han bröt nacken vid femte kotan och blev förlamad från bröstet, ner till tårna. Även armarna och händerna är delvis förlamade.
Som en följd av ryggmärgsskadan har han även fått autonom dysreflexi, AD. Får han trycksår, frakturer eller måste gå på toaletten signalerar kroppen med huvudvärk, rysningar eller högt blodtryck.
– Då kan det i värsta fall bli hjärnblödning om ingen finns där för att hjälpa mig, säger han.
Hjälp hela tiden
Ryggmärgsskadan har gjort att Jimmi behöver personlig assistans hela tiden. Han behöver även hjälp vid förflyttningar, av/påklädning och allt annat en människa gör i sin vardag.
Tidigare hade Jimmi ett LSS-beslut från Upplands Väsby kommun på 81 timmars assistans i veckan, men nyligen sänktes det till 51 timmar i veckan.
– Det innebär att jag går upp först klockan tio och måste gå och lägga mig klockan 17. Helt normalt för någon som är 22 år, verkar kommunen tycka.
De sju timmar beviljad assistans per dag anser kommunen kan fördelas som Jimmi och assistansbolaget vill.
– Hur ska jag kunna fördela dem under hela dygnet för att få ett så normalt liv som möjligt?Vilken assistent kan ens kunna jobba ett så komplicerat pass, jag bor inte heller centralt, säger Jimmi.
Tar lika lång tid
Han berättar att kommunen har skurit ner tid på "en himla massa grejer".
– Tiden det tar att tömma blåsan, att förflytta mig med glidbräda till sängen, att klä på och av mig. Det är bara det att allt tar lika lång tid som förut.
Jimmi har överklagat beslutet men fått avslag. Han har även ansökt om assistans från Försäkringskassan. Där fick han avslag och har nu väntat i över två år på att överklagan ska tas upp av förvaltningsrätten.
– Min bild av kommunen har ändrats sedan jag hörde att de går med ett stort överskott. Samtidigt som de drar ner på assistansen står det på deras hemsida att de har en handikappolitisk plan där alla ska få "förutsättningar till ett bra liv". Det känns som en spark i ansiktet.
Gick in i depression
Han har haft några tuffa år sedan skadan.
– Det första året efter olyckan gick ändå ganska okej. Jag gick i skolan, fick lära känna min "nya" kropp och försökte ha ett positivt mind set, säger han.
Men under andra året började svackorna komma.
– Då insåg jag att saker och ting aldrig skulle bli som förr. Jag, som aldrig varit deprimerad tidigare, blev instängd i min bubbla och var ledsen i ett par, tre år.
Han är på gång att ta körkort och går hos en jobbcoach för att se vad han vill jobba med.
– Jag hade en tanke tidigare på att starta ett klädmärke. Där är jag inte än, men har inte gett upp drömmen.
Men att träna, söka jobb och umgås med vänner blir svårt med så få assistanstimmar, tror Jimmi.
– Jag har bott i Väsby i hela mitt liv. Det känns inte som om kommunen förstår min skada. Jag hoppas att det här ändå kan öppna en dörr för andra som behöver hjälp.