"Jag bor där. Det brann i lägenheten närmast mig. Att det var så nära mig fick jag veta lite senare. Brandvarnare pep i korridoren, strax började min låta också. Öppnade dörren försiktigt och möttes av ett rökhav, såg endast någon meter. Raskt igen med dörren, bommade igen fönster och allt jag kunde tänka mig.
Rök hade kommit in till mig, det sved i ögonen och i halsen.
Brandkårsbilar, ambulanser, poliser, you name it, surrade på gatan. Själv stod jag och stirrade ut från mitt fönster, som vetter åt Gärdethållet, jag kunde alltså inte se hela insatsstyrkan på gatan, däremot massor av människor, som stirrade upp på fasaden.
Medan jag funderade över mitt liv och hur länge det skulle dröja innan det kom en skylift och lyfte ut mig, ringde jag nära och kära.
Vad jag då inte visste var att det var lägenheten bredvid mig som nu – enligt brandmännen – var helt utbränd. Jag fick också veta att en person var på sjukhus – oskadd – underbart!
Efter ett tag – tiden gick inte att mäta – öppnade jag försiktigt dörren och en vänlig man sa ”nu kan du gå ut från lägenheten och vi har branden under kontroll.” Vilken lättnad!
Väl ute på gatan vimlade det av polis, brandkår, ambulans, nyfikna och oroliga grannar.
Vilken otrolig insats! Jag skulle vilja skicka ett budskap till alla inblandade att den här operationen sköttes snabbt, effektivt och jag, en lite chockad äldre dam fick svara på om jag behövde åka till sjukhus eller få annan hjälp.
Det kändes inte så.
Jag är otroligt imponerad och glad över detta fantastiska samarbete mellan alla hjälpinstanser och hoppas att många tycker som jag.
Sova? Nåja, jag hinner väl. Har en ”joniseringsapparat” som snyggar till rökluften, den låter som när havet rullar in, men inte med samma sköna känsla. Jag – som inte rökt på 64 år – fick inga rökskador.
Luktar kanske en aning böcklingoch fick nog en liten chock trots allt.
Inget att skämta om, men lättnaden efter att allt gått bra, för mina grannar och mig själv, är så stor så att det väller över!"