På många sätt lever Kerstin Lagercrantz ett gott liv. Hon har ett stort socialt kontaktnät, en servicelägenhet vid Gustav Adolfsparken och trots sin respektabla ålder är hon frisk och skarp i sinnet.

När pandemin bröt ut för snart ett år sedan förändrades allt. Barnbarnen vågar inte längre hälsa på, av ren omtanke, och även grannarna i huset är väldigt försiktiga med sociala kontakter, berättar Kerstin.

Ensamt liv

– Jag försöker vara stoisk och jag är ödmjuk för att andra lider mer än jag. Men det är ett ensamt liv jag lever nu, jag håller mest på att döstäda här.

https://www.mitti.se/nyheter/fler-smittade-i-stockholm-okad-oro-for-tredje-vag/repubq!T3a217StklrcTsMUM1ldQ/

När vaccinet kom tändes hoppet. I mars fyller ett av hennes barnbarns barn 10 år, och som 98-åring med hemsjukvård var hon övertygad om att hon skulle hinna få både en och två sprutor innan dess. Nu är hon längre lika säker.

– Om jag var 60 eller 70 skulle jag inte klaga, men jag fyller 99 i sommar så varje dag är dyrbar för mig. Jag vill ha vaccinet nu!

För även om hennes familj ger henne kärlek och omtanke är det något som saknas. Något som inte går att utbyta genom telefonsamtal eller tre kvart i en trädgård på behörigt avstånd från varandra.

– Jag står inte ut med att leva utan beröring, jag längtar efter en kram så att man kan gå åt. Det närmaste jag kommer är när jag får sprutorna mot gula fläcken, det gör så ont att sköterskan håller min hand en liten stund.

Kerstin Lagercrantz är kritisk mot att vaccinet dröjer, och hur det fördelas mellan regionerna.

– Man borde låta storstäderna få mer, det är här det är mest trängsel. Vårdcentralerna skriker ju efter vaccin, jag går på Capio på Grevgatan och där står de med tomma sprutor och är fruktansvärt frustrerade. Vi har ju Stockholms äldsta befolkning här på Östermalm.