’’Jag är rädd att vi inte kommer att klara det här’’

Sverige har försämrats. Ove Gauffin, 78 år, kan inte komma ifrån den känslan. Steg för steg har vi rört oss bort från det trygga välfärdssamhälle, präglat av optimism, inflytande och gemenskap som fanns på 1950-,­ 1960- och 1970-talen, upplever han. ”Och politikerna lyssnar inte. Det kan blir farligt”, säger Ove.

  • Publicerad 14:02, 1 maj 2016

Vad tänker du om det här?

6 av 10 svenskar tycker att samhället är på väg åt fel håll visar opinionsmätningar. Men vad är vi rädda för? Och vad kan ge nytt hopp? I en ny artikelserie letar vi svar och vägar framåt tillsammans med ett antal rätt olika södra sidan-bor.

LÄS OCKSÅ: "Känslan av förlust måste tas på allvar"

Har Ove rätt? Vad tänker du om Sveriges utveckling? Skriv själv eller berätta för oss! Hör av dig till: redaktion@sodrasidan.se.

Visa merVisa mindre

Ove Gauffin, pensionerad tryckare i Tumba, har målat tavlor i hela sitt liv. Väggarna i hans vårljusa lägenhet, en trappa upp på Tunavägen, är från golv till tak är täckta av lekfulla oljemålningar, färgexperiment i akryl och fint detaljerade akvarellporträtt. Varje tisdag ger han ABF-kurser i måleri på Segersjö Folkets hus.

– Det är roligt att undervisa, att se hur folk lär sig. Och att prata med andra. Jag tycker om människor. Människor gör mig glad!

Ove sjunger också i kyrkans kör. Tidigare satt han för Socialdemokraterna i kyrkofullmäktige. Och för snart två år sedan började han skriva krönikor i Södra Sidan. Filosofiska betraktelser om hur vi människor är mot varandra – eller snarare borde vara – vilket skänker honom en hel del uppskattning från bekantskapskretsen.

En stillsam livsglädje brukar lysa genom Oves texter. Men på senare tid har det smugit sin in en annan ton: ”Man kan inte, man får inte tycka det man vill och tänker. Det vore förskräckligt om jag talar om att jag tycker att Sverige håller på att raseras…”

Raseras! Ove skriver om hur regering och riksdag har slutat att lyssna på folket. Och att vi kan komma att få en regeringen som vi inte vill ha.

– Hitler kom till makten i Tyskland därför att övriga partier inte tog missnöjet och samhällsproblemen på allvar. Det farligaste är att det kan bli ett sånt maktskifte också här. Vad som helst kan hända, det är bara att se på det senaste året. Hundratusentals flyktingar. Du hade inte trott mig för ett år sedan om jag sagt att detta skulle ske.

Just den stora flyktingmottagningen är en en viktig del i det som gått snett, menar Ove.

– Jag har alltid varit positivt inställd till människor från andra länder och kulturer. Men de måste kunna tas emot på ett värdigt och ansvarsfullt sätt för alla, även oss svenskar. Få jobb och utbildning. Vi är bra på att ta hand om folk, men jag är rädd för att regeringen har tagit på sig ett ansvar som de inte klarar av. Att omsvängningen kom för sent. Det skrämmer mig. Och det är inte bara jag, du ska höra hur folk pratar om det här.

Men för Ove är flyktingfrågan också sammanvävd med en större känsla, av att politikerna har tappat greppet om hela samhällsutvecklingen. Att det som kändes stabilt och hoppfullt under decennierna efter Andra världskriget när välfärdssamhället byggdes upp, steg för steg har – ja, raserats.

LÄS OCKSÅ: "Känslan av förlust måste tas på allvar"

– Idag måste ungdomarna bo kvar hemma för att det inte finns bostäder. Sjukvården måste hyra in sjuksköterskor och läkare till dubbla kostnaden därför att man betalar för låga löner. Man drar in på resurserna till specialundervisning i skolan. Och många pensionärer får så lite kvar att de inte har råd att gå till tandläkaren.

– Innan sa man att det inte fanns pengar. Men nu plötsligt visar det sig att det fanns det visst, hur mycket som helst, till flyktingmottagningen. Politikernas uppgift måste ju vara att ta hand om sitt eget folk först. Så säger många jag känner. Och så tycker jag också.

Men det handlar inte bara om resurserna, det är något annat som också har försvunnit, menar han.

– Ta min barndoms stad Flen. Förr fanns det företag med svenska ägare, men de har sålts eller lagts ner. Folk förlorade jobben. Sen kom invandrarverket med sina flyktingförläggningar. Idag är det mest invandrare man ser på gator och torg. De är mest deras affärer. Jag säger inte att det är fel. Men svenskheten har försvunnit.

Vad då för slags svenskhet? Vad är det du saknar konkret?

– Ta Tumba sedeltryckeri där jag jobbade. Där fanns konstförening, motionsspår, tennisbana… En arbetskultur som vi själva byggt upp, som passade oss svenskar. Allt det där är borta. Nu är det bara aktieägarna som ska ha sitt. Samma sak i min frus företag: det byter ägare hela tiden. Engelska och amerikanska investmentbolag som inte bryr sig om att personalen ska må bra. Allt handlar bara om pengar och transaktioner, allt flyter över gränserna.

”Svenskheten” för Ove är helt enkelt det som håller på att slukas upp av globaliseringen på alla olika plan. Invandringen blir en av flera konkreta symboler för en värld som allt mindre liknar den han ville ha. Ove har sett befolkningen i Fittja – där han bodde i radhus 1972-1983 – bytas ut. Han tycker inte att det man kallar integration verkar fungera.

– Man pratar om blandning och om att ”ta seden dit man kommer”. Men det tror jag inte på. Jag tror inte att folk orkar med det, det blir för mycket. Folk vill känna sig trygga, känna sig som hemma. Det är bara att se hur svenskar beter sig när de flyttar utomlands. Eller på USA, där olika grupper bor för sig. Det är därför det blir som i Norsborg, som i Fittja och Alby.

Debatten om islamism inom svenska partier gör honom orolig för att vissa i hemlighet vill införa sharialagar i Sverige.

Och trots att hans åsikter på flera sätt liknar det som står i SD:s partiprogram har Ove inte mycket till övers för Sverigedemokraterna – ”jag gillar inte deras nazistbakgrund”, säger han. 

Så vad vill han göra? Finns det någon lösning? Ove låter pessimistisk, men kallar sig hellre för ”realist”.

– Tyvärr tror jag inte att människan är tillräckligt begåvad för att kunna lösa det här. Vi vet alla vad vi borde göra: leva i fred med varandra, rädda miljön. Vi har alla resurser som krävs för att utrota svälten och ge vatten till alla. Men vi gör det inte. Hundar kan man lära en massa saker. Men inte katter. Vi är katter. Och det tjänar inget till att sparka på katten för att den inte gör som man vill.

Ove tror faktiskt att det går åt pipan med världen. Vilket inte hindrar att han håller humöret uppe och gör det kan kan för sin närmaste omgivning: målar, undervisar, sjunger, skriver och umgås med andra människor.

– Människor är ofta kärleksfulla. Därför är det lite konstigt att vi inte får till det bättre, säger Ove Gauffin.

Sedeltryckare och konstnär

Ove Gauffin är född 1937, uppvuxen i Flen och Stockholm. Bodde i Fittja 1972-1983, numera i hyreslägenhet på Tunavägen.

Började jobba som 14-åring, har arbetat den största delen av sitt liv på sedeltryckeri, först inne i stan och därefter fram till pensionen på Tumba bruk (nuvarande Crane).

Är gift och har två vuxna barn. Målar, skriver dikter och sjunger i kyrkokör. Ställer ibland ut sina tavlor på ett litet galleri i Gamla stan.

Gillar verkligen kungahuset: ”Tappar vi det, tappar vi oss själva”.

Visa merVisa mindre