Suget efter att skriva skönlitterärt växte fram när Isabelle Zachrisson arbetade som politisk sekreterare i riksdagen.
– Vi prånglade ut politiska budskap till alla tidningar. Det var så klart jätteroligt att skriva, men man blev väldigt begränsad: 3 – 5 000 tecken.
Hon är uppvuxen i Järfälla och bodde där fram till för sex år sedan då hon flyttade till Norra Djurgårdsstaden.
Barndomshuset i Jakobsberg och Ica-affären i Viksjö är två miljöer som dyker upp i hennes roman, om än i anonymiserad form.
– Från början hade jag tänkt skriva en bok om en kvinna som får barn och så dör hennes sambo på något sätt i anslutning till barnets födelse. Men det blev lite för nära och lite som en historia man har hört förut.
Hopp i mörkret
I en nyhetsnotis kunde hon i stället läsa om en kvinna som hade dött i samband med en förlossning. Det bidrog till att det i romanen är pappan som blir ensam kvar med det lilla barnet.
Om skrivprocessen inte var "den mest gladlynta", har responsen efteråt varit mer glädjande. Bland annat har Isabelles gamla svensklärare på Viksjöskolan uttryckt sitt gillande.
Själv hoppas debutanten kunna förmedla känslan av att det kan finnas hopp även i ett mörker. Skrivprocessen har också gett henne egna insikter.
– När det har hänt vänner och bekanta svåra saker har jag tidigare kunnat känna mig lite handfallen, tänkt att det kanske är bäst att inte säga något. I arbetet med boken lärde jag mig i stället att det är bättre att säga något än inget alls.