EFTERLEVANDE. Det har hunnit bli mörkt när Ida Vainionpää lägger en ros för sin mamma Riitta vid minneslunden i Södertälje. Sju månader tidigare gick hon bort i covid-19 och lämnade Ida själv. Hit, till just den här platsen, brukade Ida och Riitta gå gå för att minnas Idas pappa, Markku. Foto: Sacharias Källdén

Idas mamma Riitta var ett av pandemins 160 offer i Botkyrka

Pandemin har släckt 160 människoliv bara i Botkyrka. En av dem var Riitta Vainionpää från Fittja. Efter sig lämnade hon dottern Ida som nu, 30 år gammal, sörjer två föräldrar. "Minnet av dem och vilka de var dör lite mer för varje människa som försvinner", säger Ida Vainionpää.

  • Publicerad 07:00, 27 nov 2021

Tre röda rosor har Ida Vainionpää med sig ut från blomsterbutiken. På vägen till minneslunden vid Södertälje kyrkogård småpratar vi lite.

Vid 30 års ålder hade hon förlorat båda sina föräldrar. Senast hennes mor, Riitta, till covid-19.

– Jag och min mamma var verkligen bästa vänner. Jag förlorade inte bara min familj, utan också min bästa vän, säger Ida Vainionpää.

***

Riitta var en kvinna som ägnade lika mycket av sitt liv åt konst och kreativitet som hennes enda barn, Ida. Så naturligt ärvde Ida många fina egenskaper av sin mor: en ihärdighet utan dess like, ett starkt rättvisetänk, men framförallt mycket värme.

När covid-19 svepte över världen och Botkyrka isolerade sig Riitta i lägenheten i Fittja. I ett år gick det vägen, även om det var kämpigt. Ida gjorde alla Riittas utomhusärenden, samtidigt som den enda kontakt de hade med varandra var antingen genom telefonsamtal eller att de stod och vinkade till varandra genom balkongfönstret.

***

Det fladdrande skenet från gravljusen vittnar om att det har varit många som velat minnas sina nära och kära. Vid en sten lägger Ida sin första ros – för Aune, en familjevän vars gravsättning ägde rum en vecka tidigare.

Aune var en av dem som kände både Riitta och Markku, och nu när de båda är borta blir de som kände dem inte fler, konstaterar Ida.

– Det är på något sätt centralt för det jag känner. Det hade varit en trygghet om så många som möjligt hade känt både mamma och pappa. Nu känns det som att minnet av dem och vilka de var dör lite mer för varje människa som försvinner.

FÖRSTA ROSEN. För Aune, en familjevän som kände både Idas mamma och pappa. Foto: Sacharias Källdén

I mars i år slog det till. Först trodde både Ida och Riitta att det rörde sig om magsjuka när Riitta inte fick de typiska coronasymtomen. Det var först när Riitta fick svårt att andas som hon lades in på sjukhuset för covid-19.

Därifrån gick det fort. Två dagar efter ankomsten till sjukhuset lades Idas mamma in på intensivvårdsavdelningen, och kort därefter sövdes hon.

Men det såg ut att gå bra. Efter en transport till Karolinska i Solna väcktes Idas mamma igen. Ida närvarade genom Facetime.

***

Vid den östra delen av dammen, som den här dagen är täckt med granris istället för vatten, lägger Ida sin andra ros – för pappa Markku.

– När pappa dog var det första gången någon i min närmsta familj dog. Jag har många släktingar och vänner som gått bort, men det är på ett annat sätt när det är ens närmaste familj, säger Ida.

ANDRA ROSEN. För Idas pappa Markku, som gick bort när Ida var 24 år gammal. Foto: Sacharias Källdén

Men det blev sämre, och Riitta behövde sövas igen. Under den här tiden hade Ida daglig kontakt med läkare på sjukhuset. Men efter att Riitta överlevde en blodförgiftning fick Ida samtalet om att en sista behandling skulle testas mot Riittas covid-19 – eller så skulle man stänga av respiratorn.

Det här var den 24 april. Den 4 april skulle Ida ha firat sin 30-årsdag, men beslöt sig att skjuta upp den till dess hennes mamma skrevs ut från sjukhuset.

– Utöver att mamma just dött så jag tänkte när jag lämnade sjukhuset den dagen var "är jag alltså 30 nu?", säger hon.

TREDJE ROSEN. För Riitta Vainionpää. Foto: Sacharias Källdén

Längs med gravmuren ligger redan flera blommor. Idas tredje ros – Riittas ros – gör dem sällskap. Det var också just på den här platsen Ida och Riitta brukade komma för att minnas Markku.

Det har nu gått ett drygt halvår sedan Riittas begravning ägde rum i Botkyrka kyrka – samma kyrka som Ida döptes i.

I dag beskriver Ida sorgen efter båda hennes föräldrar som en "tårlös sorg". Den finns där, även om det inte alltid syns. Men hon upplever också att efter Riittas bortgång var det flera ur hennes umgängeskrets som drog sig för att prata om hennes mamma, eller till och med drog sig undan helt.

– Vissa antar att jag inte vill prata om mamma. Men det är helt fel! Det är snarare då det känns som om hon fortfarande finns här.

– Lämna inte människor ensamma i sin sorg, utan våga ligga på om att träffas. Ansvaret ska aldrig ligga på den som är i sorg, och sorgen tar inte slut bara för att man har begravt någon – den är bara föränderlig.

MED VÄRME. Ida kommer minnas sin mamma som en ihärdig kvinna med rättvisetänk, och som utsöndrade en enorm värme. Foto: Sacharias Källdén

Ida skriver bok om sina upplevelser

Ida får ofta höra att människor hon träffar säger att de inte kan föreställa sig vad hon har gått igenom. Hon vill inte att någon ska behöva göra det, men i hopp om att ge en liten inblick i upplevelserna har hon samlat sina tankar i en bok.

Ida har också fått höra att hennes texter träffar folk rätt i hjärtat. Kanske kan hennes bok, menar hon, hjälpa någon annan i en tuff tid.

MINNEN. När Riitta blev sjuk började Ida samla bilder på deras liv tillsammans. Resultatet blev ett kollage som Ida skulle visa Riitta när hon vaknade igen från respiratorn. Riitta fick aldrig se kollaget. Foto: Sacharias Källdén