6-årige Dima hade en dröm: att någon gång få bo i ett hus med två våningar och en hund.

Det gör han nu, hemma hos släktingen Natalja och hennes man Roger i Stureby. Här kan han kela med staffordterriern Gasto. På nedervåningen delar han ett mysigt rum med 10-åriga systern Varvara.

Men det som fört honom hit är en helt annan sorts dröm, som också blivit verklighet. En ond mardröm.

Tillsammans med systern och mamman Viktoria tvingades Dima lämna sitt hem och fly genom ett krigsdrabbat land – rakt in i det okända. Kvar därhemma finns hans pappa.

– Jag saknar pappa och huset, säger han tyst.

”Vi hade allt vi behövde”

Familjen Durban är från Dnipro, Ukrainas fjärde största stad med över en miljon invånare. Mamma Viktoria berättar om livet därhemma före kriget.

Deras hus ligger vid en gård där det bor ett par andra familjer. Viktoria jobbar på bank och hennes man Vjatjeslav är finansdirektör på ett företag som säljer fototapeter – bland annat för den ryska marknaden.

– Vi hade allt vi behövde där. Min man brukade skjutsa barnen till skola och förskola på morgonen. Vi hade tillräckligt med pengar för att kunna gå ut på kafé eller restaurang ibland, säger hon.

Väcktes av explosion

Morgonen den 24 februari förändrades allt.

– Vi vaknade klockan 7 på morgonen av en explosion. Vi började genast packa ihop kläder. Men vi ville inte fly. Hela vårt liv är i Ukraina. Min syster, föräldrar, vänner.

En hel vecka stannade de kvar. Flera gånger per dag, ibland på natten, gick flyglarmet. Familjen tvingades hasta ner i källaren och vänta med grannarna tills faran var över.

– Källaren är kall. Det var svårt att väcka barnen mitt i natten och ta med dem dit ner, berättar Viktoria.

När ryska styrkor omringat kärnkraftverket i Energodar, mindre än tio mil från Dnipro, beslöt familjen att det var dags. Viktoria och barnen packade bilen. De tog ett tårfyllt farväl av pappa Vjatjeslav, som liksom andra män i åldern 18-60 år är förbjuden att lämna landet.

– Jag grät i två dagar innan vi åkte. Jag vet inte om eller när vi ses igen, säger Viktoria och visar ett foto i telefonen där hon med rödgråtna ögon håller om sin man.

Sönderskjutna bilar

Dnipro ligger i östra Ukraina. Flykten mot Polen blev en utdragen prövning för mamma och barn. Långa köer, brist på bränsle, sönderskjutna bilar längs vägkanten. Övernattningar i bilen eller på golv i skolor och daghem. Långsamma mil på småvägar för att undvika beskjutning.

Efter fem dagar nådde de polska gränsen.

– Jag kunde äntligen andas ut, behövde inte titta upp i himlen efter raketer, säger Viktoria.

Via färja till Nynäshamn tog de sig till Stockholm och släktingen i Stureby. Natalja Harju är faster till Viktorias man.

– Vi ville att de skulle komma tidigare men de trodde inte att det skulle bli krig, förklarar Natalja.

En ny vardag

Huset är rymligt. Två vuxna barn är redan utflugna. Våningssängen, skänkt av en vänlig själ i Enskedegruppen, står i Nataljas dotters gamla rum. Andra har kommit med kläder, skor och leksaker.

– Vi vill verkligen tacka alla som har hjälpt till, säger Natalja Harju.

Mitt i allt det skrämmande försöker familjen gå vidare med någon sorts vardag. Viktoria sitter vid ett litet skrivbord i sitt rum och distansjobbar. Dottern Varvara får lektioner online från skolan i hemstaden, en rutin från pandemin.

Tillsammans går de promenader med hunden.

– Det är fin skog. Fantastiskt att kunna se rådjur och harar, säger Viktoria.

Varvara, som är duktig gymnast, har fått plats på cirkusskolan Cirkus Normal och får uppträda på Skansen i maj.

– Hon är överlycklig över det, berättar Natalja Harju.

Försöker hålla kontakt

Men glädjeämnena överskuggas av en malande oro och ovisshet om framtiden. Den syns i Viktorias ögon, mörka av allvar.

Varje dag pratar hon med sin man i telefon.

– Jag ber honom prata med barnen. Och rapportera till mig vad som händer, när han tror vi kan komma tillbaka. Han säger ”inte än, inte som det är här nu”.

Varje timme läser hon nyheter om hemlandet. Samtidigt kommunicerar hon med släktingar och med vänner som nu är utspridda över Europa.

– En är i Tyskland, en i Italien, en i Turkiet. Vi vet inte när vi ses igen.

I telefonen får hon ett meddelande varje gång larmet går i hemstaden, och när det är över. Hon visar på telefonen: två gånger hittills i dag.

”Vet ingenting om morgondagen”

Natalja Harju har bott länge i Sverige, men även hon kämpar med oron för släktingar som bor kvar.

– Det känns lite lättare när vi har Viktoria och hennes familj att ta hand om. Men min mamma och pappa är kvar. De är 92 och 89 år och går inte ner i källaren larmet kommer, de har svårt att röra sig, berättar hon.

När den här artikeln skrivs har cirka 3,5 miljoner människor flytt från Ukraina. 90 procent av dem är kvinnor och barn. När och om de kan återvända är ett stort frågetecken.

– Jag vet ingenting om morgondagen, konstaterar Viktoria och låter händerna falla i en uppgiven gest.

Kan du tänka tanken att leva ert liv här i Sverige?

– Stockholm är en vacker stad, luften är frisk. Men jag vill åka hem till mitt land.

Vad tänker du om Putin?

– Jag vill bara svära. När till och med min dotter vill att han ska dö, då har det gått långt.