"Kom så ska jag visa en av mina planteringar innanför häcken i kvarter 16. Vit blodaxel, den brukar vara full med vildbin. Rosenflocken lockar till sig getingar och fjärilar älskar den. Solrosor och dagliljorna också. Jag använder nästan inga nya blommor, utan låter dem föröka sig och tar tillvara blommor från återtagna gravar. Så det kostar knappt något och är ju miljövänligt när man slipper driva upp nya hela tiden.
Jag är uppvuxen på landet och gillar naturen och skogen. Fleråriga växter, perenner, har alltid fascinerat mig. Jag började jobba med begravningsplatsens planteringar för 28 år sedan och har byggt upp dem från grunden. I dag är jag ensam ansvarig för perennerna och har mina planteringar utspridda över hela området.
Perenner är livsviktiga för den biologiska mångfalden. Det behövs mer ängsmark där man kan låta blommor få fröa av sig. Då kommer bina. Tyvärr finns det som jag ser det en hysteri kring att klippa – det hinner knappt växa upp en vitklöver i gräset förrän man är där och klipper. Vad ska bina då äta? Utan dem, inga äpplen till oss. Det finns enorma ytor, även här på begravningsplatsen, som är som jäkla golfgreener. Jag brukar kalla det för grön öken. När man är i en sådan här grön lunga som Norra begravningsplatsen är för Stockholm, förstår man verkligen värdet av att låta naturen få leva.
Nästa år går jag i pension. Jag har gjort mitt. Jag känner mig oroad för framtiden och hoppas att någon som brinner för biologisk mångfald, precis som jag, kommer att ta vid där jag slutar. Visst känns det sorgligt. Som tur är har min dotter köpt ett hus så jag kan nog få anlägga lite trädgård hos henne.
I dag har jag beskurit syrén och idegran. Såhär i slutet av säsongen är det dags att klippa ned planteringarna. Men det fina är ju att när våren kommer så börjar de växa igen.”