"Jag har varit kock sedan 1994. Jag har ångrat mig tusen gånger och kommit tillbaka tvåtusen gånger. Till exempel har jag varit innebandyproffs i Schweiz.
Som kock har jag jobbat i hela Europa; Grekland, Spanien, London och Stockholm. Jag har varit på golfrestauranger, kursgårdar och på krogar. Och på en skola i Djursholm.
Sen kom det där intressanta jobbet på Djurgården fotboll, där jag var lagets kock. Jag satt en sen, kreativ natt och skrev ett personligt mail. Dagen efter ville de träffa mig. Jag fick jobbet och var kvar i fem år.
Att laga mat åt ett fotbollslag och åt barn är ganska likt, familjärt. Fotbollspelare äter mycket och gärna och man ska anpassa proteinmängd efter aktivitet. Annars är det samma härliga människor; spontana fotbollspelare och spontana små barn.
Här på Torsviks förskola har jag varit i ett år och jag älskar mitt kök. På krogar är det bara att släcka eldar. Här finns tid att baka, tid att koka min sylt och tid att planera. Men utan min kollega Omar skulle jag aldrig klara det!
Jag har inga egna barn – jag har klarat mig. Hemma har jag min katt och vi har det så mysigt och lugnt. Här på förskolan har jag insett hur mycket jag tycker om barn. Jag får sådan respons!
Barnen har koll på mat. Jag får höra från föräldrar att de kommer hem och jämför. Plötsligt duger inte pappornas korv stroganoff. Men det är en orättvis jämförelse. Jag har det här som jobb, mina grytor står och bubblar i timmar. Föräldrarna står en halvtimme och släcker en eld.
Jag kommer från en dansk familj. Alla lagade mat men min mormor var den största inspirationskällan. Vi lagade dansk husmanskost; stekar och grytor. För mig hänger matlagning ihop med det kreativa och artistiska. Jag fotograferar och odlar på min kolonilott.
För mig är maten A och O, en grundförutsättning för fred på jorden. Men det är inte alltid jag lagar mat hemma. Jag hävdar jag är ursäktad att köpa snabbmat på kvällen i och med att jag är kock.
Jag är uppvuxen på Lidingö och älskar det. Jag hade en härlig barndom med mycket idrott, skog, natur och kompisar. Jag känner extra för Rudboda och Efvik. Nu, under covid-året har jag knappt lämnat Lidingö men jag har inte saknat något."