Rummet där vi ses hemma hos Kerstin i Jordbro är fullt av mästerskapsmedaljer och foton från en tid då hon var aktiv idrottare.

– Det var roligt att tävla, men också att utveckla sporten för handikappade, både i Sverige och utomlands.

Alla tränade tillsammans

Kerstin fick polio som tvååring och när hon var sju år tränade hon sjukgymnastik i bassäng. Det var så hennes karriär startade.

– Andra handikappade tränade andra sporter i samma lokaler och jag fick först upp ögonen för simning.

Sedan började Kerstin också med basket, och där träffade hon sin framtida partner Kurre "Caltex" Berglind.

– Vi fann varandra i idrotten, säger Kerstin.

Herkulesplan till Paralympics

I mitten av 1960-talet blev Kerstin och flera av dem hon tränade med blev uttagna för att åka på mästerskap.

– På den tiden flög alla uttagna svenskar tillsammans i Herkulesplan till Paralympics, men det hette inte det då. Det kallades för handikapp-OS, säger Kerstin.

Första mästerskapstävlingarna var speciella, särskilt när det kom till boendet.

– Det var en fantastisk gemenskap. Alla vi tjejer som tävlade, oavsett land, bodde i en hangar i England, när det var den tidens VM. Vi hade två duschar och tre toaletter och var cirka 60 personer. Killarna hade en egen hangar.

Det är just gemenskapen som Kerstin Wiksén saknar mest när hon tänker tillbaka.

Hade ingen tränare

Hon har tagit Paralympicsmedaljer i simning, femkamp, friidrott och 60 meter rullstol. När hon tog första silvermedaljen i friidrott hade hon inte ens en egen tränare.

– Vi tränade själva. Jag fick min första tränare 1974 och då förbättrades resultaten radikalt.

Även tekniken var annorlunda förr.

– När man skulle skjuta bågskytte var man tvungen att kila fast sin egen rullstol i en platta på marken. Nu är det mycket bättre när man sitter i en fast stol på plats, säger Kerstin.

Simningen har varit Kerstins huvudgren genom åren. Kanske är det därför hon i år ser mest fram emot att se den – men det är inte som 1952.

– Upplägget är bättre nu. Då tävlade alla med samma handikapp i en grupp och det var väldigt många grupper. Ingen skulle orka titta på det, säger hon.

I dag hamnar man oavsett funktionsnedsättning i en grupp baserat på resultat.

Tränare i Tanzania

Kerstin har använt sitt driv till att inspirera andra personer med funktionsnedsättning att börja idrotta, genom att starta en klubb hemma i Haninge tillsammans med Kurre och några till. Sedan har hon arbetat i Tanzania.

– Jag har alltid gillat att resa och inspirera andra handikappade att träna. I Tanzania arbetade jag som tränare för aktiva inom parasporten.