Det är inget cykelväder. Å andra sidan glittrar det lite extra om Bernt Lövgren med ett regngrått Solna centrum som kuliss.

– Jag hörde på seniorträffen att jag visst var efterlyst i tidningen, säger han och plirar under guldhjälmen.

77-årige Bernt från Solna är mannen med guldcykeln. Den tar honom överallt – ibland bara några varv i kvarteret, andra gånger över hela stan till Nynäshamn.

– Men folk stannar mig hela tiden så jag hinner aldrig bli trött i benen. Det var ett par tjejer här som visslade från balkongen, tyvärr var det ju cykeln de skulle fota och inte mig.

Mitt i hörde snacket om den gyllene cyklisten i Solna tidigare i höst och blev så nyfikna att vi lät efterlysa honom.

Specialtillverkad i Spanien

Allt började i Sundbyberg 2012. Bernt och frun Ann-Marie var på en tur när Bernt fick punka på sin då oansenliga gula cykel.

Medan paret väntade på reparation på verkstaden fick de syn på en långsmal låda. Det blänkte som guld däri och ur lyftes ett styre, ett hjul...

– Det sa klick direkt alltså. Jag kände att den där häftiga grejen måste jag ha.

Problemet var att guldcykeln som monterades framför ögonen på dem tillhörde den berömde slalomåkaren André Myhrer. Åket var en engångsgrej, specialtillverkad i Spanien.

Det kunde Bernt Lövgren bara inte godta.

– Jag sa att en sådan där får ni fixa till mig. Jag har inte bråttom.

Tre månader senare kunde han kvitta ut sin, vid sidan av Ann-Marie, artonväxlade livs kärlek.

Bernt kände direkt att han behövde en ny hjälm värdig cykeln. Men i cykelaffären skruvade personalen återigen på sig och berättade att sådana tillverkas inte.

– Snicksnack, sa jag då. Ska man behöva börja lira ishockey och vinna VM-guld för att få en guldhjälm?

Fem veckor på sjukhus

Jo då, han är envis, intygar Ann-Marie. Och det har behövts. De senaste åren har varit tuffa. Bernt har genomgått två höftoperationer och går med kryckor.

Men när han cyklar gör inget ont.

– Det är ju det som är fantastiskt, va. Visst, jag är opererad och 77 år. Men när jag sitter på cykeln känner jag mig som 39. Den har varit min räddning.

I vintras blev Bernt sjuk i covid-19 och fick läggas in på sjukhus.

– Jag var 98 procent säker på att hamna i träkista. Det var riktigt illa.

Men Bernt repade sig och efter fem veckor kom han hem till Ann-Marie. Cykeln stod och glänste på balkongen och blev en målbild: den förste maj skulle han bannemej upp i sadeln igen.

Det blev tjugo minuters trampande varje dag på träningscykeln hemma. Och när maj kom rullade han ut sin guldige följeslagare i vårsolen.

Orken tryter i uppförsbackarna ibland, men styrkan finns kvar. Och smajlet när han trycker ned pedalerna.

Pling pling. Bling bling.

Några tonårskillar står med öppna gap. Flera vänder sig om med sina paraplyer när Bernt trampar iväg i hällregnet.