Först blir hunden Hundra glad när matte Hilma glömmer att ta med henne på promenaden. Hilma har ju också glömt att låsa dörren, högst upp i det höga huset där hon bor med sina hundra hundar.
Det är bara att bege sig ut – och när Hundra får syn på Hilma i parken ger hon sig inte till känna. Det är ju så härligt att vara "en fri hund" – jaga harar och rulla sig "i vad hon vill".
Eller? En olustkänsla kommer smygande. Hundra hittar inte hem, för de stora husen är intill förväxling lika. På en av bilderna i boken "Hundra en fri hund" sitter hon och ylar mellan husen, med nosen höjd mot skyn.
– När jag var liten var jag imponerad av husen här. De var så många och väldigt stora. De kändes trygga, eftersom jag bodde här, men också lite läskiga. Eftersom de var så lika var det lite svårt att orientera sig ibland, säger Kerstin Elias Costa, illustratör och författare när Mitt i träffar henne vid höghusen i Axelsberg.
Ritade i köket
Det är härifrån hon hämtat inspiration till bilderboken om Hundra. Hon växte upp här på 1980- och 90-talen och började teckna omgivningen redan då.
– Jag var sladdbarn och satt mycket och ritade när mamma fixade i köket. Det blev väldigt många hus, med många våningar. Och det är fortfarande så. När jag ska rita hus blir det ofta de i Axelsberg. De är så snygga och jag älskar vinklarna, berättar hon.
Numera bor Kerstin Elias Costa på Södermalm, med sin man och sina två små döttrar. Men föräldrarna bor kvar i samma lägenhet, så hon är ofta här. De tar hand om hennes 3,5 månader gamla flicka medan vi tar en kort promenad i området.
Det var inte bara husen som var spännande när hon var liten utan också parkerna, vattnet, rådjuren och hararna, berättar hon.
– Vi fick leka ganska fritt, säkert friare än barn i dag. Jag minns när jag tog med ett yngre kompis till Arkenparken, dit vi faktiskt inte fick gå själva. Där gömde vi oss under ett sköldpaddsskal. Till sist blev vi hittade och det var ganska skönt!
Ett lyckligt slut
I "Hundra en fri hund" gestaltar hon alla dessa känslor. Den lilla bruna hunden känner sig både modig och ynklig, fri och övergiven när hon testar att leka ensam mellan husen. Äventyret slutar bra. Det är viktigt när man berättar för små barn, tycker Kerstin Elias Costa.
– En barnbok kan vara både utmanande och läskig men den ska också erbjuda en trygg famn. Det är en av de saker som är spännande med att göra bilderböcker – att hela tiden ha barnperspektivet med sig, säger hon.
Älskar hundar
Vi avslutar intervjun när föräldrarna ringer om att dottern vaknat och är ledsen. Men innan dess hinner hon berätta att hundar haft en särskild plats i hennes hjärta ända sedan hon var liten. När hon var 9 år fick hon en egen hund, en vitlockig bichon frisé som hette Molly.
– Innan det brukade jag och en kompis knacka på hos grannarna och fråga om vi fick gå ut med deras hundar. Vi hade väldigt roligt med dem.