Vinden blåser friskt mellan betongpelarna som bär upp Stäketbron. Under det sena åttiotalet brukade Jill Carlson gå här med sina döttrar i vagnen.

– Här utspelar sig också en viktig scen i min roman, en vacker sommarlovsdag i början på 1970-talet.

En ung författare vaknar

Jill Carlson minns när hon i sjunde klass fick beröm för sitt skrivande. Läraren sa att en av eleverna hade skrivit något som stack ut. När han började lösa högt ur hennes novell om Bockstensmannen höll Jill på att spricka av stolthet.

– När jag läste den där texten i vuxen ålder förstod jag inte vad jag fick alltifrån.

Jill Carlson växte upp på Hammarvägen i Jakobsberg. Hon och kamraterna spenderade dagarna på cykelsadeln, köpte godis på Dackehallen och kollade på matinéfilmer för en femkrona på Falken. Ibland nöjesåkte de hiss i de nybyggda höghusen på Sångvägen.

Kom tillbaka på 80-talet

I tonåren flyttade hon till Hässelby men kom tillbaka som vuxen i slutet på 80-talet. Och det är här historien om hennes debutroman ”Introitus” tar sin början.

Varje morgon när hon gick med sin nyfödda dotter i vagnen stannade hon vid ett stort vitt hus i Stäket.

Huset fascinerade henne. Och när hon flera år senare beslöt sig för att skriva en roman kom idén om det där huset tillbaka.

– Jag hade länge fantiserat om vilka som bodde där. Nu har jag en bok på femhundra sidor. Det är ett slags familjeepos som spänner genom flera årtionden.

Fler böcker är på väg

Och fler böcker kommer. Jill Carlson har redan skrivit drygt hundra sidor på andra och tredje boken.

Böckerna handlar om en ung kvinna, Marianne, som förlorar sina föräldrar i en bilolycka. Sorgen lamslår henne och hennes morbror och hans partner flyttar in i det stora huset i Stäket. Så småningom börjar familjehemligheterna svärta ner den så annars välmående idyllen.

– Jag kände att jag hade att något att berätta, jag har haft personer i min närhet som gått långt in i sorg.

Skrivit på romanen i fem år

För fem år sen väckte hon liv i karaktären Marianne. När hon till slut satt den sista punkten skickade hon romanen till de stora förlagen.

Men det är ett smalt nålsöga att ta sig igenom.

– Jag var ganska förberedd på det. Men två förlag var ändå lite mer positiva och jag blev inte totalsågad. För att bli riktigt duktig på något måste man lägga ner 10 000 timmar och det har jag nog redan gjort. Jag kan inte ge upp.

Hon valde då att söka sig till ett så kallat hybridförlag – en blandning mellan ett traditionellt förlag och egenutgivning. Men där får man stå för mycket av kostnaden själv.

Det är många som drömmer om att skriva en bok, har du något råd att ge?

– Jag har en livlig fantasi och det är som en film som ständigt pågår huvudet på mig. Men börja med att skriva en tankekarta för att få en övergripande bild av vad du vill berätta och vilka karaktärer som ska vara med. Sen ska du inte tänka för mycket, börja bara skriv.