Johan går i femte klass på en av Järfällas kommunala skolor. Enligt hans mamma Anna skulle han dock helst av allt bara vilja vara hemma.
– Han mår jättedåligt. Han är jättetrött och vill absolut inte gå till skolan, säger hon.
Sedan 2014 är Johan diagnostiserad med autism, och sedan 2019 även med adhd. Han tycker att det är jobbigt med många intryck, och han kan ha svårt att förstå och delta i det sociala samspelet.
Enligt barn- och ungdomsförvaltningen har alla kommunens skolor i uppdrag att ge samtliga elever en fungerande skolgång.
Skolan som Johan går på är dessutom särskilt inriktad på elever med autismspektrumtillstånd, även om det i hans klass går elever både med och utan särskilda diagnoser.
Sitter i korridoren
Anna anser att skolan ”misslyckats radikalt” med denna integrerande lösning. Grupperna är för stora för Johan, menar hon, i stället har han undervisats i en korridor utanför klassrummet av en elevassistent som saknar utbildning om Johans diagnoser.
– Det förekommer mobbning och kränkningar hela tiden. Det är inte de andra barnens fel utan det är bara de vuxna i skolan som inte kan hantera situationen, och ledningen som inte tar ansvar, säger Anna.
Hennes berättelse är inte unik. Mitt i Järfälla har varit i kontakt med ytterligare fem föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som går på olika kommunala skolor i Järfälla. Föräldrarna delar samma uppfattning: skolorna brister i hanteringen av deras barn.
Kan bli hemmasittare
Det anser även intresseorganisationen Attention, som jobbar för att personer med så kallade NPF-diagnoser (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) ska få det stöd de behöver. De gör bedömningen att ungefär var tionde elev har en liknande problematik och att Johans situation inte är ovanlig.
– Barnen behöver stöd och man behöver sätta in det tidigt. Där ser vi att det brister, säger Catharina Bergold, ordförande i lokalföreningen i Järfälla/Upplands-Bro.
– Det går ut över barnets självkänsla förstås, när känslan är att man misslyckas. Det kan hända att eleven blir hemmasittare, stannar hemma från skolan och inte följer sin skolgång.
Gemensamt för de föräldrar som vi har talat med är just att deras barn mår dåligt av att gå till skolan. I ett fall har barnet hållit sig hemma flera veckor i sträck.
En annan återkommande beskrivning är att skolpersonalen är för fåtalig eller saknar den kompetens som krävs. Det har i sin tur lett till att dessa barn inte kan delta fullt ut i undervisningen eller avstår vissa ämnen helt.
Försvann från skolan
För Johans del har praktiska och estetiska ämnen varit särskilt besvärliga. Enligt Anna kan idrottslektionerna innebära kaos.
Många gånger har Johan blivit utslängd för att han har varit stökig, säger hon.
– Han har till och med fått frånvaro för att han inte deltagit på lektionen, och idrottsläraren har sagt att han inte kan bedöma Johans prestation därför att han inte deltagit tillräckligt.
– Det här är så viktigt, det är det här som är det misslyckade i integrationen i vanlig klass.
Även kommunikationen mellan skola och föräldrar beskrivs som bristfällig.
Både Anna och en annan förälder berättar om hur de i efterhand fått reda på att deras barn vid olika tillfällen försvunnit från skolområdet, för att sedan återvända efter att privatpersoner hittat och hjälpt dem. I ett fall säger sig föräldern ha fått reda på en sådan händelse via sitt barn snarare än av skolpersonalen.
Hur ser då lösningen ut? Frågar man Catharina Bergold på Attention är svaret: höj kunskapen och förståelsen för NPF bland politiker, tjänstemän, skolpersonal och socialtjänst.
– Enligt skollagen ska alla elever få det stöd som behövs, oavsett om de har diagnos eller inte, säger hon.
Vill ha mindre grupp
Johans mamma Anna tror att det bästa för sonen vore en mindre grupp på kanske sex elever.
– Och integrera – gör det, absolut! Jag säger inte emot att man har barn integrerade, men det funkar inte i den här stora mängden.
Johan och Anna heter egentligen något annat.