Om grannen tänder julbelysningen före första advent drar jag för gardinerna. Och när gallerian jag passerar på väg till jobbet började lira Jingle Bell Rock häromveckan vände det sig i magen på mig.

Samtidigt har jag alltid haft ett gott öga till självplågeri. Kanske är det därför jag vill sätta mig in i hur det är att uthärda detta oväsen en hel arbetsdag.

Jag stänger in mig i en skrubb (ingen kollega vill ju höra det här) och klickar i gång första bästa julspellista på Spotify.

Händer något

”All I want for Christmas is you” deklareras det, men det enda jag hör är ”köp, köp, köp”. Musiken illustrerar nämligen perfekt känslan av en reklamfilm med vinröda spetsunderkläder som hoppar framför vita väggar. Mig lurar du inte, Mariah Carey.

Redan nu, vid niotiden på måndagsmorgonen, mår jag pyton av detta löjliga kamikazeuppdrag. Oftast är det den jobbigaste tiden på veckan: Helgens baksmälla har inte lämnat kroppen helt, ett berg av telefonsamtal ligger framför en, redaktören undrar var polisnotiserna är, ja ni hör ju.

Inte blir det bättre av att dessutom behöva parera en armé av bjällror.

Men en timme in händer något. Jag finner mig djupt försjunken i arbetet, kanske mer än vanligt rentav. Det må vara en gissning, men Ariana Grandes tjat om ”Santa” kan ha pressat mig till att fokusera till det yttersta på något annat – som att jobba.

”Fy fan”

Ju längre dagen går, desto mindre reflekterar jag över smörjan som spelas. I stället stör jag mig allt mer på kollegor som sticker in huvudet i skrubben för att småprata.

– Jag fattar inte hur du orkar sitta här. Fy fan, säger en.

Sedan, i en telefonintervju, gör polisen i andra änden sig lustig över att en norrman sjunger ”hey ho” i bakgrunden. Jag försäkrar honom om att det inte kommer att vara så varje gång jag hör av mig, och vi får oss ett litet skratt.

När jag på allvar börjat tro på den här arbetsmetoden tar spellistan slut. Lösningen blir att starta om den.

Plötsligt inser jag det alla andra redan visste, att dessa alster vid upprepade lyssningar har förmågan att krypa in under ens skinn på de mest obehagliga ställen. Det fenomenet behöver inte nödvändigtvis vara begränsat till jullåtar (tänk på Nickelback) men det är uppenbarligen överrepresenterat i genren.

Strax före klockan 17 vill Stefan fotografera mig och då känner jag hur alla mina sämsta sidor tagit över. Jag är ofokuserad, oförmögen att vara trevlig och slår in öppna dörrar.

Det sista genom att skriva om hur mycket jag stör mig på julmusik. I november dessutom.