– Å nej, vad högt vattnet står nu!
Förhöjda vattennivåer är normalt sett inget som avskräcker naturfotografen Theodor Paues. Få är så bekanta med den fuktiga träskmiljön som han. I ett och ett halvt år har han återkommit hit med sin kamera. Men nu vill han att vattnet torkar undan, och det snabbt. Kommande helg ska han nämligen ha utställning här, mitt i träsket.
– Det brukar vara säkert en meter lägre än så här, säger han och plaskar några kliv ut i stigen för att mäta djupet.
Träsket är ogästvänligt som galleri, men knappast otillgängligt. En kort promenad längs Sörmlandsleden från Wättingeströmmen så är man framme.
Bort med det dokumentära
Tystnaden i träsket bryts regelbundet av fåglar som lyfter och landar. Vattenbrynet är kantat av träd fällda av bäver och Theodor berättar inlevelsefullt om ett nära möte han haft med några vildsvinskultingar. Ändå är det inte djurlivet som dragit honom hit.
– Min ingång till naturfoto är inte naturen, utan bilden. För mig är det inte ett dugg viktigt att naturen blir korrekt återgiven, jag har inget dokumentärt alls i mitt foto, säger han.
Han beskriver sig själv som en extremt långsam fotograf.
– Jag har en tanke med varje linje och vinkel. Om jag är ute i ett par timmar så kanske jag kommer hem med tre, fyra kompositioner.
Men varför just ett träsk?
– Träsket är lite mystiskt. Det är nån slags motvilligt stycke natur som inte tagits i besittning av människan. Det är nånting man kan gå ner sig i.
Totalt 70 träskbesök
Målet med projektet har varit att hitta harmoni i bilderna. Och då behöver man leta noga, i virrvarret av taggiga buskage och fallna trädstammar.
– Det är det som har varit så kul. När man kommer hit är platsen aldrig sig lik. Man ser något nytt varje gång, säger Theodor Paues.
Han uppskattar att han varit här totalt 70 gånge och blir nostalgisk när han tänker på att projektet går mot sitt slut.
– Det har blivit som en relation till träsket... Men mot slutet så kände jag samtidigt att jag är färdig med den här platsen. För den här gången i alla fall.