Björn Andrésen tillbaka på stranden där Döden i Venedig spelades in, femtio år senare. Foto: Kristina Lindström/Manyaray film

Han kallades världens vackraste pojke

1971 fick Stockholmskillen Björn Andrésen stämpeln ”världens vackraste pojke” av regissören Luchino Visconti. Femtio år senare kommer dokumentären om vad som hände. "Jag kände mig lite slängd på sophögen", säger han.

  • Publicerad 11:30, 10 okt 2021

Det är början av februari 1970 och 15-årige Björn Andrésen ska repa med Blushing Purple på Adolf Fredriks musikklasser. De ska bli nästa Beatles. Först ska han bara göra en avstickare till KAK-huset, granne med Grand Hotel, på någon sorts audition.

Världsberömde italienske regissören Luchino Visconti är i Stockholm på jakt efter en pojke som ska spela Tadzio i filmatiseringen av Thomas Manns novell Döden i Venedig. Han har letat i flera år – i många länder.

”Jag kan bli lite sen, men det tar nog bara fem minuter”, säger Björn till Jan-Ingvar, Micke och de andra i bandet.

Där misstar han sig.

”Il é bello”, konstaterar den uppburne regissören. Och vacker är han verkligen. Änglalik. Så ska han spela en slags dödsängel i mänsklig form också.

– När de ringer från Rom i mitten av mars och säger att signor Visconti gärna vill se mig där nere på provfilmning blir jag häpen. Men tycker att det är kul, eftersom jag aldrig varit i Italien. Ett coolt sommarjobb, precis som med Roy Anderssons En kärlekshistoria sommaren innan, säger Björn Andrésen.

Luchino Visconti och Björn Andrésen under inspelningen av Döden iVenedig, sommaren 1970. Foto: Mario Tursi

Visconti ”ägde” Björn

Så långt allt väl. När filmen har premiär på Cannesfestivalen 1971 och Visconti utnämner honom till ”världens vackraste pojke” brakar uppståndelsen loss på riktigt. Alla vill ha en del av honom. På en presskonferens hörs italienaren smaklöst skämta: ”Nu är han 16 och alldeles för gammal.”

Visconti skriver in i kontraktet att han ”äger” Björns ansikte i tre år. Trots det blir det inga fler roller. 66-årige Björn skakar på sitt långa grå hår.

– Jag kände mig lite slängd på sophögen. Förbrukad. Jag var stämplad som ”the most beautiful boy in the world”. Då spelar det ingen roll om du spelar skiten ur folk. Det går liksom inte in att man är kompetent, säger han.

Får lust att kräkas

Björn berättar att dokumentären har väckt debatt om hur barn utnyttjas i branschen.

– Jag har sett en del regissörer, producenter, till och med skådespelare som sätter sig på unga. Det får mig att vilja kräkas. Och det har bara blivit värre. Jag är glad att vi kan vara med och bidra till diskussionen. Sedan tar det lite fokus från mig också. Uppmärksamhet fick jag en överdos av för femtio år sedan.

Trots att hans namn är på allas läppar dröjer det sex år till nästa roll.

– Jag ville spela instrument. Inget ont om scenkonsten, det är kul det med men det var inte den karriär jag hade tänkt mig, säger han.

– Pizzabagaren på La Casa (krog vid Hornstull) började gråta när han såg den, för att han trodde att det var på riktigt, säger han och skrockar.

– Jag vill gärna göra fler sådana roller, äventyr, övernaturligt. Jag har ju kallats Gandalf i femton år!

På stranden i Lido, Venedig. Foto: Mario Tursi

Växte upp på Söder och på Östermalm

Ålder: 66.

Bor: Hornstull.

Uppväxt: ”En arbetaruppväxt vid Mariatorget och en överklassuppväxt på Karlavägen 26.”

Familj: Syster i Köpenhamn, dottern Robine och hennes två döttrar, Lo och Nike.

Aktuell: I Kristina Lindströms och Kristian Petris dokumentär ”Världens vackraste pojke”, med premiär den 15 oktober.

Visa merVisa mindre

Jag kände mig lite slängd på sophögen. Förbrukad.

Övade tolv timmar per dag

Han hoppar av Norra Reals gymnasium efter ett år eftersom han kunde mer än musikläraren.

– Jag tror aldrig jag övade mindre än sex timmar om dagen på pianot, snarare åtta, tolv.

Han tar lektioner för ”herr professor Gunnar Hallhagen i Stocksund, en legend i hela Europa” men slarvar bort inträdesprovet till ­Musikhögskolan.

– Jag tror inte att jag ville gå på ”Ackis” egentligen. Jag ville nog bara ha bekräftelse – och det fick jag. I dag spelar jag lite reducerat. Jag har fått vikingasjukan som det kallas, säger han och visar upp några stela fingrar på varje hand.

– Jag ska fixa det när jag får ändan ur vagnen. Jag brukar jamma med Wille Crafoord på mitt favvoställe i Gamla stan.

Med i filmer och tv-serier

Som skådespelare har Björn på senare år synts i bland annat långfilmen Midsommar, tv-serierna Springfloden, Hjerson och Jordskott. I den senare hade han en brännskadesminkning som tog så lång tid att både lägga och ta av att han behöll delar av den på när dagen var slut.