Niklas Aurgrunn försörjer sig som korsordskonstruktör. Men det är en annan ordsyssla som ligger hans hjärta närmast.
– Jag har skrivit mer eller mindre varje dag i hela mitt liv. Det är en livsstil. Jag har alltid något projekt på gång, berättar han.
Som 2012, då han förde en sorts poetisk årsdagbok från januari till december. Dikterna blev liggande i byrålådan i nio år. Sen tog han fram dem och redigerade i ordflödet. Nu ger han ut dem som diktsamling med titeln Dejt med Björk.
– Det är ett slags kärleksförklaring till vardagen, speciellt i Hökarängen. Jag har bott här sedan 2008 och känner mig väldigt hemma här. Annars har jag ofta bytt miljö. Nu känner jag inget behov av att röra på mig.
Vad beror det på?
– Här finns en ödmjuk kultur, folk morsar på varann på gatan. Det är ingen som går omkring och snobbar sig här direkt.
Dikternas form är inspirerad av den kärnfulla japanska haikudikten, fast utan att följa dess regler slaviskt.
– Det jag gillar med haiku är att det ofta är vardagsbetraktelser i de två första raderna som leder till en större tanke i den tredje. Man tar vardagligheter och gör något extraordinärt av det.
Han utvecklar:
– Dikterna handlar mycket om att försöka sätta gaffeln i förvåningen över att över huvud taget finnas till, hur fantastiskt det är att existera. Det är något man lätt glömmer bort.
Så här kan det låta:
Åttaåringen tefatande nerför den vitpudrade grässlänten i
Skönstaholm, månen inte riktigt full men bladig nog
Vardagens små bortglömda ynnestar: att faktiskt få lov att
trängas på Mat-Dax i Hökarängen igen!
Ett annat exempel:
Skogskyrkogården: knastret av barr under mina inlines
Kivande barn och döingar, torkade aprikoser och
termoskaffets ångarabesker
Den svala luften, de ännu varma händerna
Tallkrogens tunnelbana, Högdalstippen, Gubbängsfältet och Nynäsvägen är andra bekanta platser som bildar fond för Aurgrunns betraktelser – ofta gjorda med en rejäl prilla under läppen, att döma av hur ofta snus nämns i dikterna.
Vilken är söderorts mest poetiska plats för dig?
– Nästan varje dag klättrar jag uppför någon av Högdalstopparna, oftast Hökarängstoppen, och jag tröttnar aldrig på dem. Det finns så många stigar och man kommer upp lite ovanför allting och får distans. Det kan man behöva ibland.