Skottlossningar i bostadsområden, väpnade uppgörelser i trafiken, attacker med handgranater och mord på krogar inför vittnen mitt på dagen. Scenarier som för några år sen var extrema beskrivs numera som rutin i Lasse Wierups nya bok om den svenska gängkriminaliteten.
Gängen har getts tid och utrymme att befästa sin närvaro i utsatta stadsdelar och för varje nedlagd polisutredning flyttar de fram sina positioner, enligt den mångårige kriminalreportern, som tecknar en mörk bild av områden som Märsta och Rinkeby.
"Som en cancer"
– De gängkriminella ser att man kan leva vidare i sin stadsdel utan att samhället når dem. Det ger dem hybris. De blir ett väldigt dåligt exempel för andra unga killar som ser att man kan välja den här livsstilen utan risk. Har du väl fått den här gangstermentaliten är det lätt att den smittar nya, nya och nya. Den är som en cancer, så jäkla svår att bli av med, säger Lasse Wierup.
Hans analys är att breda välfärdssatsningar för att få ner arbetslöshet och minska utanförskap inte har rått på gängkriminaliteten. Tvärtom har samhället ödslat tid på att försöka övertala ungdomar att byta livsstil. Samtidigt har gängen vuxit sig starka.
– Socialtjänstens insatser bygger på att de här killarna ska se sig som losers. Det gör de inte. Samhället kan inte fortsätta chansa och erbjuda dem frivilliga insatser och familjeterapi. Det biter inte på dem som är inställda på att löpa linan ut, säger Lasse Wierup.
Utopi att "lyfta" miljonprogrammen
Precis som huliganer portas från arenor borde unga killar med våldskapital förbjudas att hänga tillsammans på torget. Trotsar de förbudet ska tvångsomhändertagande bli en direkt konsekvens, anser Lasse Wierup, som inte ser en risk med att stämpla tonåringar som oförbätterliga gangsters. Han tycker tvärtom att för mycket fokus har legat på de goda exemplen.
– Jag förnekar inte att det finns de som blir hjälpta men att slå sig själv för bröstet är meningslöst. Man måste titta på dem som är utmaningen. Det är de som skjuter. De stämplar sig själva som gangsters med alla attribut. Jag tror att det är bra att vi visar dem att vi förstår att de prioriterar gänget och sitt rykte och att vi inte är intresserade av att diskutera det med dem. De får förlita sig på att vi gör det här för att rädda dem.
Han vill också att samhället gör upp med idén att lyfta miljonprogrammen. Att tro att nya parker och fik i utsatta områden ska få innerstadsbor att flytta dit är en misslyckad utopi, enligt Wierup.
– Kanske är det dags att inse att man behöver ge upp de här bostäderna istället för att lappa och laga i områden som inte funkar, säger han.
Bussa barn till innerstan
Lasse Wierup drar paralleller till Stockholm vid 1900-talets början, när industrier lockade arbetar från landet, trångboddhet och fattigdom växte fram och unga killar drog runt i ligor på stan.
–Sverige har varit i det här läget innan och löst det. Då rev man fattiga kåkstäder och byggde nytt. Jag tror inte man ska riva hela miljonprogrammen men tittar man på Danmark till exempel har man sagt att "vi får ge upp 40 procent av det här beståndet och fixa andra bostäder åt folk", säger han.
Förutom att förtäta innerstan med billiga hyresrätter föreslår han att Stockholm också börjar bussa barn från segregerade förorter till stabila skolor i andra områden.
– Välfungerande och välbeställda områden behöver ta sitt ansvar för integrationen. Jag tror inte det skulle gå smärtfritt eller utan irritation men på lång sikt tror jag att det är det enda möjliga. Att ösa in pengar i utanförskapsområden har vi prövat i decennier. Det har inte hjälpt alls.