Grannar. Idag bor Liubov Zakatiura, Svitlana Zakatiura, Daria Zakatiura tillsammans med Eva Ottosson i hennes radhus i Viksjö. Foto: Mikael Andersson

Flydde kriget – fann extrafamilj i Viksjö

Svitlana, Liubov och Daria Zakatiura flydde till Sverige när de första bomberna föll över Ukraina. I dag bor de i Viksjö där de hittat sin extrafamilj.

  • Publicerad 07:00, 9 maj 2022

Vi ber här varje kväll, vi ber för hela Ukraina.

För bara några månader sedan bodde familjen i en lägenhet i sydvästra Kiev. 19-åriga Liubov studerade lingvistik på universitetet, 21-åriga Daria skulle gifta sig om en månad.

Den 24 februari inledde Ryssland invasionen i Ukraina och familjen tvingades fly. I två veckor bodde de i västra Ukraina men striderna förvärrades, läget blev mer spänt.

– Pappa ville att vi skulle vara säkra och det var inte säkert där. För honom var det lättare att ta hand om sig själv om han visste att vi var i säkerhet, säger Liubov.

Lång resa

Mamma Svitlana och döttrarna Liubov och Daria började då sin flykt. 48 timmar på tåg genom Slovakien, Tjeckien, Tyskland och Danmark till Sverige.

Kvar i Ukraina är pappa, 28-åriga brodern Vladimir, Darias fästman och katten Sid.

– Vår bror är kvar och jobbar, i Ukraina har man sagt att männen ska jobba för att hjälpa till att hålla igång landets ekonomi. Pappa är för gammal för att kriga, så han hjälper till som volontär, säger Liubov.

Öppnade hemmet. För Eva Ottosson i Viksjö var det självklart att öppna sitt hem. I dag bor hon på nedervåningen och familjen på övervåningen. Foto: Mikael Andersson

Ankomst. Efter en lång resa anlände familjen Zakatiura till Stockholm den 13 mars. Foto: Privat

"Alla är så välkomnade"

Den 13 mars anlände familjen i Stockholm där Viksjöbon Eva Ottosson och hennes man tog emot dem.

– Jag hade inte pratat med kvinnorna, vi hade bara chattat. Så jag skickade en bild på mig själv i en tröja och skrev: den här kommer jag ha på mig när vi ses, säger Eva.

De fick kontakt med varandra via en släkting tillika vän till Eva.

– Jag kände en sån "connection" till dem direkt. Men du går också i tankarna "det där kunde ha varit jag". Så det kändes helt rätt att ta emot dem, säger Eva och blir tårögd.

– Jag trodde att folk i Skandinavien var reserverade och kalla, så är det inte alls. Alla är så välkomnande och Eva och hennes man har blivit som en familj för oss, säger Svitlana.

Familjen kvar

En utskriven Google-karta ligger i vardagsrummet. Tre städer är inringade, där befinner sig pappa, brodern och Darias man.

– Vi ber här varje kväll, vi ber för Ukraina, säger Svitlana.

I början kollade de mobilen hela tiden. De får uppdateringar från familj och vänner som är kvar. Men mycket av nyheterna väljer de att inte läsa.

– Jag brukade vakna mitt i natten och läsa nyheterna. Men nu har jag raderat apparna och läser nästan inget. De största nyheterna ser vi på tv:n här, men det är viktigt att ta hand om sig själv. Att läsa om det hela tiden är inte bra för måendet, säger Liubov.

Daria och hennes fästman planerade att ta sig till Norge för att studera, vad som händer nu vet hon inte.

– Sånt är smärtsamt. Du har planerat hela livet och nu vet vi inte vad som händer.

Första resan."Jag hade aldrig trott att jag skulle gå runt i Sverige" säger Daria Zakatiura. Det här är första gången hon är utanför Ukraina. Foto: Mikael Andersson

Hemmastadda. Systrarna Daria och Liubov trivs i Sverige. "Men det är en sorglig anledning till varför vi är här", säger 19-åriga Liubov. Foto: Mikael Andersson

Mottagande i Järfälla

I dag bor cirka 454 ukraisnka flyktignar i Järfälla.

105 av dem bor i något av kommunens två evakueringsboenden.

Cirka 450 bor i eget boende, det kan vara hos släktingar, vänner eller hos lokalbor som erbjudit sig att ta emot personer i sitt hem.

Sedan en tid tillbaka går 40 barn i förberedelseklass för att börja grundskolan.

Källa: Järfälla kommun

Visa merVisa mindre

Saknaden

Efter två månader i Sverige är de flesta av dokumenten klara. Nu söker de jobb och lär sig svenska. Svitlana är nog bäst på att lära sig håller både Liubov och Daria med om. Pengarna ska de skicka till familjen som är kvar i Ukraina.

Samtidigt finns det en önskan att få komma hem igen, Svitlana saknar familjen och nu i maj fyller hon år.

– Det blir första gången som vi inte får fira tillsammans.

Liubov översätter för sin mamma.

– För oss är det en familjedag. Mamma bakar en stor tårta, vi pratar och skrattar. Men det viktigaste är att vi är säkra, vi kommer att få fira tillsammans i framtiden, säger hon.