Stadshagen var länge ett område där Stockholms utveckling gjorde halt på grund av utmaningen att bygga kring berget, enligt Henrik Nerlund, arkitekturhistoriker och Skönhetsrådets sekreterare.

Men det fanns även andra orsaker till att området inte bebyggdes i samma utsträckning som andra delar under Stockholms kraftiga expansion från 1880-talet och framåt: järnvägen.

”Bita i det sura äpplet”

Staden smidde planer på att få bort tågen från Gamla stan och anlägga en ny Centralstation vid Lindhagensgatan, via Hornstull och Västerbron. Därför drog staden i bromsen för bostadsbyggandet och i stället blev det smutsiga industrier och nödbostäder som kunde vara lättare att flytta på.

– Staden lade ett spårreservat, en död hand över Stadshagen under en längre tid. Men till slut fick man bita i det sura äpplet på 30-talet då man insåg att staten aldrig skulle gå in med pengar.

Då kom även det första moderna bostadsområdet på Stadshagsberget och sedan dess har stora delar av området förändrats, som i Hornsberg.

https://www.mitti.se/nyheter/fran-nodbostader-till-hus-med-extra-allt-pa-kungsholmen/repujy!URIuvq3YP@Xwu2nQBgbtQ/

Henrik Nerlund ser likheter med hur staden startade omvandlingen där, då stadsbebyggelsen förlängdes från Fridhemsplan via Lindhagensgatan. Nu spelar Sankt Göransgatan samma roll när tanken är att tillföra gaturum på båda sidor av gatan. Han betonar att ett helhetsgrepp har historiskt varit viktigt när Stockholms områden har bebyggts eller förtätats.

– Det är ett bra sätt att planera på och skapar goda förutsättningar. Sedan kan man alltid diskutera hur vissa saker placeras in. Vi är inte motståndare till höga hus med det är inte alltid som det blir bättre. En lägre kvartersbebyggelse leder till befolkade gaturum.