Det är inte så att hon ifrågasätter Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Men när jag frågar Maine Gräns hur de äldre i Vallentuna mår svarar hon direkt att det är ensamheten som är värst.
– Att man inte får träffas även om man har möjligheten. Det är likadant för alla men det är också väldigt sorgligt, säger hon.
Själv har Maine Gräns maken i livet och sällskap i vardagen.
– Men det kan ju vara kul att träffa någon annan också. Jag går och handlar i affären och träffar lite folk. Annars är det inte så stora saker som händer.
Längtar efter Träffpunkten
Den populära samlingslokalen Träffpunkten stängde för snart ett år sedan, något Maine Gräns säger är en katastrof för dem som annars brukar träffa vänner och bekanta över en kopp kaffe där.
– Det finns en väldigt stor längtan att få komma dit. Men så länge restriktionerna finns går det inte. Och sprutan blir hela tiden blir försenad.
För oavsett hälsa och ålder behöver man sina vänner.
– Det behöver inte vara så märkvärdigt. Det räcker att få slänga käft lite, prata om ingenting med någon människa i närheten.
Krämporna förvärras
Ingrid Karlsson, som är volontärsamordnare och ansvarig för verksamheten på Träffpunkten, vet att många äldre inte har sina vänner kvar i livet. Runt jul och nyår ringde hon runt till äldre och ensamma Vallentunabor för att höra hur de hade det.
– De försöker hitta guldkorn i vardagen. En del löser korsord, läser eller stickar, säger Ingrid Karlsson.
Men det är svårt att lyssna på radio och lösa korsord när syn och hörsel blivit sämre. Och när det inte finns några förströelser känns krämporna värre.
– Då blir det mer värk och smärta. Har man något att göra skingrar man tankarna.
Livet har helt enkelt blivit tråkigt, trist och ibland direkt plågsamt.
– Många jag pratar med säger att de gör ingenting. Dagarna bara går. De längtar efter att kunna träffa barn och barnbarn som vanligt eller bjuda hem övrig släkt, säger Maine Gräns.
Charlotte Therup Svedenlöf, chef för regionens kunskapscentrum för kris- och katastrofpsykologi, har också hört sådana vittnesmål.
– Det är alldeles förfärligt. Många undrar ”vad ska jag leva för nu”. Vi ser det inte i siffror än men befarar och tar höjd för att det får negativa konsekvenser, säger hon.