Erika Dittmer bor i dag på Lidingö med sin man och deras två små döttrar: Hon älskar sitt "tråkiga" liv. "På scen har jag gärna drama men livet hemma får gärna vara litet tråkigt". Foto: Anna Wilson

Erika berättar om sin tuffa uppväxt – för att hjälpa andra

Lidingöbon och skådespelaren Erika Dittmers uppväxt präglades av missbruk och psykisk misshandel. Nu ger hon ut den självbiografiska boken Kameleontflickan till förmån för organisationen Maskrosbarn. "Du tror att du är ensam, men det är inte så", säger hon.

  • Publicerad 13:15, 9 jun 2021

När Erika Dittmer var sju, åtta år hade hon en kompis i vars hem inget särskilt hände. Mamman pysslade med sitt och ville man ha ett äpple sa hon bara: ”Visst, varsågod!”

– Jag undrade om det verkligen var på riktigt, säger Erika Dittmer.

Hon växte upp i en familj där fasaden förvisso var fläckfri och polerad. Men under ytan fanns alkoholmissbruk, psykisk misshandel och övergrepp.

– Jag fick tidigt lära mig att känslor bara var en svaghet.

Nu ger hon ut den självbiografiska boken Kameleontflickan tillsammans med organisationen Maskrosbarn.

– Jag blev så glad när jag kom i kontakt med Maskrosbarn och de sa att de kände igen barn och ungdomar de träffar i det jag hade skrivit. Alla som upplever det här, eller värre saker, skäms och pratar inte om det. Man tror att man är ensam. Men det är inte så. Det finns hjälp att få, säger hon.

Två färdiga kapitel

Boken Kameleontflickan började sjuda i Erika Dittmer för många år sedan.

– 2007 var jag i Portugal och jobbade i en nycirkusföreställning när jag vakande en morgon och hade två kapitel på engelska helt färdiga i huvudet.

Boken Kameleontflickan finns som ljudbok och e-bok på alla större plattformar. Den finns också i ett par exemplar som fysisk bok. Foto: Douglas Dittmer

Men resan till en färdig bok var lång.

Erika Dittmer är skådespelare och sångare. Tidigare var hon också verksam som dansare. I boken berättar hon att hennes mamma var ung och egentligen inte ville ha barn. Pappan hade fullt upp med sin karriär som musiker. De skilde sig tidigt. Erika fick bo hos sin mamma som missbrukade alkohol. Det kom och gick främmande människor i hemmet. Det var aldrig tryggt.

– Jag har undrat varför min pappa inte tog mig under armen och gick därifrån, säger hon.

Hon säger att mamman var verbalt våldsam mot dottern. Erika reagerade med att straffa sig själv och sin kropp. Redan som barn fick hon ätstörningar och gick omväxlande mellan bulimiska och anorektiska faser, något hon har tampats med långt upp i vuxen ålder.

– Jag kallar det matmonstret. Men jag såg alltid till att inte bli så smal eller gå upp så mycket så att folk reagerade.

2008 sökte hon till slut hjälp för sin ätstörning.

– När jag gick behandlingen och skalade av fler och fler lager insåg jag att det här att skriva på på engelska också var ett lager. Jag skämdes så mycket över vem jag var så även svenskheten låg i det.

Nu, 13 år senare, ligger Kameleontflickan färdig.

– Det känns både väldigt spännande och skitläskigt. Den del av mig som alltid är rädd och tror att alla ska bli arga säger kanske vi bara ska återkalla alltihopa. Och så har vi den sidan som är stärkt av Maskrosbarn som säger att det här är viktig, inte bara för mig.

Pappan vill läsa

Hon vill motverka tystnadskultur och ge den som är offer i en situation kraft och mod att söka hjälp.

– Om du inte läker dina trauman blir du någonstans senare en förövare, det bara är så, säger hon.

Erika har i dag ingen kontakt med sin mamma. Däremot har hon kontakt med pappan.

– Han vet att boken är skriven och han säger att han vill läsa den. Det blir jobbigt men jag tror att vår förståelse för varandra kommer att öka.

Maskrosbarn

Maskrosbarn är en barnrättsorganisation som startade 2005.

Organisationen jobbar för hjälpa barn med föräldrar som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller som utsätter dem för våld.

Fem kronor av varje sålt exemplar av Kameleontflickan går till organsiationens arbete.

Visa merVisa mindre