Erik Åkerlund är ny lokalpolisområdeschef (LPO) och så färsk att han ännu inte riktigt har koll på adressen till polisens lokaler vid Odenplan där vi ses för intervjun.
På frågan vad det innebär att komma från Botkyrka, där han arbetade som LPO i sex år, till Vasastan och Norrmalm svarar han att det är ett häftigt uppdrag han fått.
– Just att det är väldigt komplext, men även spännande. Vi jobbar ofta utifrån vad vi ser eller får höra från medborgare . Vi har haft flera insatser nyligen kring Odenplan med fokus på narkotikaförsäljning. Vi har även planer för veckorna som kommer, men dem kanske vi kan återkomma till.
– Nu är jag i ett område med andra utmaningar än Botkyrka. Här är en intensiv rörelse av folk med allt vad det innebär.
Hur mycket kommer du att vara ute bland människor?
– Jag ska ut och jobba i morgon till exempel. Det blir alltid kontakt med någon som kommer fram och pratar och har synpunkter, för all del. Ibland någon som ropar något efter en, men även det kan ge kraft och energi. Det kan ju vara allt från ”bra jobbat!” till något helt annat... (skratt).
Polis, polis, potatisgris?
– Haha, det var länge sedan. Fast min dotter brukar säga det faktiskt. Ganska ofta.
Vad har du för intressen?
– Som vuxen har jag lärt mig att segla. Jag har en rätt gammal båt som kräver ganska mycket pyssel för att den ska ge det man förväntar sig. Det vill säga att den ska gå framåt... Jag köpte en Albin 78 av en gammal farbror som har skött den pedantiskt.
Samhällskontraktet är viktigt, säger han. Och att bli polis av rätt skäl.
– Jag kanske valde yrket för att det verkade spännande, roligt och läskigt, att få köra bil snabbt till adrenalinstinna jobb, men jag fick ganska snabbt ställa om fokus till att det finns människor som vi behöver hjälpa.
Bästa polisminnet?
– Det värsta kan samtidigt kan vara det bästa minnet. Jag skulle nog säga att de bästa är förknippade med att ha räddat livet på kvinnor som blivit våldsutsatta av sina män. Det gladaste är när jag hittade två tjejer med Downs syndrom som hade försvunnit och varit borta ganska länge.
– Tyngst är när barn blivit bragda om livet; uppsåtligen dödade eller dött i olyckor. Det får man bära med sig. Det är alltid samma bild som dyker upp när jag får den här frågan. Ett av mina första ärenden med ett barn som hade dött. Vi löste caset men det är det värsta jag har varit med om.
Är ditt jobb otacksamt?
– Vi får mycket bekräftelse i mötet med andra människor. Det är inte ett otacksamt jobb. Då hade jag inte varit här i 20 år och tänkt att jag ska vara kvar i 20 till.